2013 har präglats av ett brev som jag fick för ganska precis ett år sedan. Det var i mellandagarna förra året som jag fick veta att jag blivit antagen till University of Tokyo. Det beskedet har faktiskt funnits i tankarna året ut. Och nu är det snart slut. Ja, året alltså. Domaren har ju inte blåst för halvtid här i Japan än.

 

Men 2013 kommer bli ett minnesvärt år. Jag ska inte ens försöka skriva en lång nyårskrönika om året som gick, men vissa saker går ju inte att utelämna. Sex svenhippor, en straffsvenhippa och tre bröllop - I say no more. L tycker att mitt minne är jämförbart med en guldfisks, men jag, till skillnad från många andra, glömmer aldrig en bra fest. Och vilka partaj det var.

 

Så Feståret 2013 blir snart 2014 och jag funderar på vilken stämpel det kommer att få. Sushiåret 2014? Bloggåret 2014? Troligast är väl att det blir Japanåret 2014 med tanke på att majoriteten av min och L's tid kommer att spenderas här. Det går ju liksom inte att blunda för. Jag önskar att jag kan komma på någon förskönande tagline bara. Som Truman Capotes gjorde till "Med kallt blod". Den boken hade aldrig varit så bra om den inte hade haft "en sann redogörelse för ett fyrdubbelt mord och dess följder" som tagline. Än så länge har jag inspirerats av en teetikett vi har här hemma: "Japanåret 2014 - to warm your heart". Jag vet inte, det kanske låter pretto.

 

I dagsläget lutar det tyvärr åt att det istället blir Förkylningsåret 2014. L ligger nerbäddad och jag har symptom av någon slags sympatiförkylning, som inte riktigt vill bryta ut. De storslagna nyårsplanerna har ställts in. Men vi hänger inte läpp för det. Jag drar mina "jag ska inte ... resten av det här året"-skämt och det känns som att det kommer bli en hellyckad kväll. Äppeldrycken med ciderkaraktär står redan på kylning och jag tror att Feståret 2013 återigen leverar. Men innan vi bjuder upp till årets sista fest blir det silverte med honung, för halsarna.

 

 

Här kommer ett sista vykort ur Benjamin Syrsas samling. Vi har ätit julfrukost, öppnat julklappar, löst julkryss, gått en julpromenad, ätit jullunch, stekt 2 kilo julbullar, ätit julmiddag med vänner, sjungit julkaraoke samt julskypat med familjer. Nu är klockan 3.30 och det vi har kvar att göra för att fullborda den här julaftonen är att skicka en julhälsning till er alla.

 

Utan snö och kälke, släcker inte ens italienskt glühwein min jultörst.

Jag saknar att efter julklappar ivrigt få speja.
Tur är väl det att svt går att playa.

Där följer jag hedenhösarnas kollektiva familjevilja.
Jag har svårt för att paret Guillou i På spåret särskilja.

I Tokyo är det de traditionella julsångerna som hägrar. Ofta med en twist. Det kan vara en upptempoversion av O helga natt eller någon annan julklassiker inspelad av ett j-popuband.

Vid närmare eftertanke, det är ju faktiskt inte så stor skillnad mot hemma. Jag tippar på att Christer S och Lotta E har spelat in ännu en julduett. Kanske Stilla natt, nummer 43 i ordningen och en av verserna är på engelska. Antagligen i en kyrka med gudomlig akustik och med stråkar som berör.

Är det bara jag som känner behovet av ny julmusik? Det jag saknar är en julrap med gangsterkänsla. Och det är just det som min inledande text är.

Tänk er att jag, kanske med en bak och framvänd keps, nästan lite argt rappar fram ovanstånde rader. MC L snurra skivor som aldrig förr samtidigt som hon beatboxar fram ett tungt komp, med julkänsla. Den här julmusiken är inte till för att beröra - den ska uppröra. Sanningen är ju inte alltid rolig att lyssna på, nåt som min hiphop-guru Timbuk hajjat. Men det gör musiken viktigare och intressantare - precis vad julmusiken behöver.

Ett par gånger i veckan kollar jag statusen på JMAs hemsida, Japans motsvarighet till SMHI. Jag vill vara beredd på eventuella omställningar. Dessutom vill jag veta hur jag ska skydda mig mot oönskade väderfenomen. Vissa åtgärder är självklara: paraply mot regn, varma kläder mot kyla och att stanna inne om en tyfon skulle slå till.

Men när jag läste de kommande dagarnas varning blev jag helt ställd. Va fan, går det ens att skydda sig mot det här? tänkte jag.

Dry air.

Varningen, två futtiga ord skrivna på gul bakgrund, skapade hjärnspöken. Kan det vara farligt? Finns det något jag kan göra? Jag grubblade på det ett tag innan jag kom på att om det finns en lösning, så finns den här på bloggen. Jag vänder mig alltså till er, mina trogna läsare. Ni kan se det som ett digitalt rop på hjälp. Jag har inga förväntningar, så känn ingen press. Min bästa ide, som jag efter mycket om och men fick skrota, var att smörja in hela kroppen med Försvarets hudsalva. Det ryktas ju om att den ska hjälpa mot allt. Men ovissheten om vilket recept det japanska försvaret använder satte stopp för den tanken. Och risken för acne förstås.