Nu är det klart. L slipper tjugofyratimmarsresorna till Korea. Att jag skriver slipper beror inte på att Korea skulle vara ett tråkigt resmål, det är säkert jättefint där. Men nu är den långa visumprocessen äntligen klar och L slipper åka till Korea.

 

Trots Japans högteknologiska status inom många områden, från infrastruktur till toalettstolar, har visumprocessen varit fylld med pappersarbete och köande på Minatos kommunkontor. I Lonely Planetguiden om Tokyo står det att metropolen kan upplevas som en parallell till staden i Blade Runner. En framtidsstad fast på 80-talet.

 

Det kanske ligger något i det. Jag har till exempel aldrig varit med om uppvärmda toalettstolar med skjärtdusch eller termostater som berättar vilken temperatur jag ställt in duschvattnet på, någon annastans i världen. Det sistnämda kan inge en känsla som får mig att tänka på bakning. Ni vet, när det är dags att lösa upp jästen i bunken med 37 gradigt vatten - man ska inte uppleva någon temperaturförändring när man doppar lillfingret i vätskan. Precis så blir det när jag ställer in duschtemperaturen på 37 grader. Jag blir blöt, utan att märka det. 

 

Det var en parentes. Men om jag väger samman de japanska samhällsstrukturerna och, i det här fallet visumprocessen, känns det snarare som att Tokyo är en framtidsstad fast på 1800-talet. Kvinnorna sköter hemmet - männen jobbar 12 timmar om dagen. Och att få ett visum tar dryga två månader.

 

Jag tycker det känns som ett gammaldags system. Men visumproblemet kanske inte är japanernas fel trots allt. Det är inte rättvist att skylla på förvirrade japaner som inte förstår att L's namn är oändligt. Eller så långt så att det inte får plats i passet i alla fall.

 

Som bonus till det här inlägget kommer en gif-animering när tjejen med Sveriges längsta namn äter en sallad.

 

Tokyos gator kryllar av storstadskids. På morgnarna och eftermiddagarna ser jag en uppsjö av skoluniformsklädda småttingar som, precis som jag, är på väg till och från skolan. Vid varje rödljus, på L's och mina ganska frekventa promenader, är det minst en knatte som vi diskuterar oroligt - ska verkligen ett så litet barn vara nära en så trafikerad väg alldeles själv?  Ibland har vi lust att, som ett par levande stödhjul, rycka tag i en vinglig minicyklist för att säkra färden. Då skulle vi dessutom kunna agera broms, en del av cyklandet som många inte verkar ha upptäckt än.

 

Jag vet inte om det är mängden barn i Tokyo eller det faktum att barnaskörden i vår närhet inom kort kommer att öka markant, som har gjort att namn på våra hypotetiska barn har blivit ett omdiskuterat tema i familjen Ö S. Det är säkert ett vanligt samtalsämne i de flesta, något så när, stabila förhållanden. 

 

Men det kanske är någon där ute, som inte har en färdig lista att gå efter. Jag tänkte därför presentera mina och L's senaste tillskott i vår oskrivna namnlista. Som inspiration. De är, inte helt otippat, hämtade från den japanska kulturen. Influenserna och intrycken avspeglas i allt vi gör här, från blogginlägg till namnlistor. Namnen kom till oss efter att vi ätit en bit mat på ett fullproppat Shinkansen på väg mot Hiroshima.

 

Maki och Nigiri. Två könsneutrala namn. Känns inte det helt rätt i tiden? Ni kanske kan gissa vad vi hade som färdkost på tåget också. Nu, i skrivande stund, kan jag fylla på med: California Roll, könsneutralt och dubbelnamn i ett.

 

Jag och L vill dessutom önska lycka till, till alla som känner sig träffade. Vi ser fram emot att träffa alla nya männsikor när vi är tillbaka i Sverige. Vi håller tummarna för att det kommer vara en och annan Maki, Nigiri eller California Roll, som vi i framtiden kanske kommer att få barnvakta.

Idag är en röd dag. En nationell semesterdag. Det har inneburit att den gångna helgen blev av längre typ. Det var som uppgjort att för första gången lämna tryggheten i Tokyo för en klassisk sightseeing i Japan.

I Hiroshima, en stad på historisk mark, planerade vi för tre utflykter. Dels en haik i nationalparken Sandan-kyo, ett besök på Hiroshima Peace Memorial Museum och en tripp till tempelön Miyajima.

Sandan-kyo var vackert. Bergsluttningarna var klädda i traditionella japanska höstfärger och vattnet i ravinen, som vi gick längs, var kristallklart. Kontrasten från intensiva Tokyo kunde inte varit tydligare. Storstadsljuden var bortblåsta. Trafiken, alla stora reklamskärmar och människorna var utbytta mot porlande vatten och prasslande löv. Underbart. Det enda som uteblev var mötet med den japanska krokodilen - salamandern, som tydligen ska vara vanligt förekommande i Sandan-kyo.

Trots att magkänslan sa att vi skulle stanna på hostelet, blev det ett besök på Hiroshima Peace Memorial Museum. Efter ett par ångestfyllda timmar knallade vi hem, lätt illamående och mörkrädda men ändå imponerade över hur staden lyckats återhämtat sig efter den totala utplåning som den utsattes för 1945. Inte en enda byggnad i Hiroshima är äldre än 68 år. Hemskt.

Templen på Miyajima är betydligt äldre. Den spektakulära röda välkomstporten, mitt ute i vattnet, ska vara ett av de vanligaste vykortsmotiven i Japan. Den "flytande" Torii-porten och alla templen i all ära, men det jag blev mest fascinerad över var de, tama, vilda hjortarna, som belamrat ön. Jag fick känslan av att de ägde stället. En låg precis utanför färjeterminalen. Det kändes som den hade koll på oss förvirrade turister. Om något hade hänt, hade den varit först på plats för att reda ut trubblet. Det hade inte förvånat mig om vi på vägen tillbaka hamnat bredvid en besvärad hjort, som klagade på att take awaykaffet från färjekiosken, som vanligt, var för varmt. För dem var det liksom det mest självklara i världen att vara där. Samtidigt kunde jag, av ansiktsuttrycken att dömma, förstå vad många tänkte - oh deer.