26.7.2014
Jag har bestämt mig för att avsluta på topp. 3776 meter över havet närmare bestämt - högst upp på Fujisan.
Jag och L hade tänkt bestiga japans stolthet för drygt två vecka sen. Emil och Maria, våra senaste gäster, hade packat med sig vandringskängor och varma kläder för att göra oss sällskap. Men Neoguri, monstertyfonen, satte stopp för oss då.
Vädret är en avgörande parameter om klättringen ända upp till toppen ska vara möjlig. En annan viktig faktor är hur pass bra man hanterar höjdsjukan, som kan ställa till det även för den mest erfarne bergsklättraren. Jag och L hade planerat att vandra 3-4 timmar på eftermiddagen dag 1, sova ett par timmar i en fjällstuga för att sedan ta oss an de sista höjdmetrarna under småtimmarna på dag 2. Då skulle vi kunna njuta av soluppgången från toppen samtidigt som våra kroppar skulle få tillräckligt med tid för att anpassa sig till höjdskillnaden.
Upplägget var bra och vi följde tidsplanen fullt ut. Men ännu en gång ställde vädret till med besvär. Vindar på 25-30 sekundmetrar gjorde att vi fick stanna på 8:e stationen, två från toppen, och kolla på soluppgången. Då var vi 3250 meter upp och utsikten var magisk. När blåsten lagt sig en aning fortsatte vi mot toppen. Tyvärr så blev vi inte särskilt långvariga där. Blåsten och kylan blev för mycket. Men tiden vi fick på Japans topp blev till en fin metafor över hur hela Tokyo-äventyret har varit. Det har gått fort och vi har sett saker vi aldrig trodde att vi skulle få se.
Jag och L hade tänkt bestiga japans stolthet för drygt två vecka sen. Emil och Maria, våra senaste gäster, hade packat med sig vandringskängor och varma kläder för att göra oss sällskap. Men Neoguri, monstertyfonen, satte stopp för oss då.
Vädret är en avgörande parameter om klättringen ända upp till toppen ska vara möjlig. En annan viktig faktor är hur pass bra man hanterar höjdsjukan, som kan ställa till det även för den mest erfarne bergsklättraren. Jag och L hade planerat att vandra 3-4 timmar på eftermiddagen dag 1, sova ett par timmar i en fjällstuga för att sedan ta oss an de sista höjdmetrarna under småtimmarna på dag 2. Då skulle vi kunna njuta av soluppgången från toppen samtidigt som våra kroppar skulle få tillräckligt med tid för att anpassa sig till höjdskillnaden.
Upplägget var bra och vi följde tidsplanen fullt ut. Men ännu en gång ställde vädret till med besvär. Vindar på 25-30 sekundmetrar gjorde att vi fick stanna på 8:e stationen, två från toppen, och kolla på soluppgången. Då var vi 3250 meter upp och utsikten var magisk. När blåsten lagt sig en aning fortsatte vi mot toppen. Tyvärr så blev vi inte särskilt långvariga där. Blåsten och kylan blev för mycket. Men tiden vi fick på Japans topp blev till en fin metafor över hur hela Tokyo-äventyret har varit. Det har gått fort och vi har sett saker vi aldrig trodde att vi skulle få se.
Vi vände ganska direkt och satan vad jobbigt det var att gå ner. En märklig grej hände på tillbaka vägen också. Jag var bered med kameran när jag bad L göra sin bästa bergsklättrarpose. Hon lutade sig framåt och jag matade på avtryckaren. Hemma, när vi gick igenom bilderna kunde vi skymta att bakom L gick en varelse i exakt samma bergsklättrarkläder som L. Hen var suddig och ett tag trodde vi att det var en optisk illusion på något sätt. Ett riktigt Yeti-ögonblick.
Som sagt, nu är den här bloggen slut. Det hade varit kul att göra något spektakulärt som avslutning. Typ skriva ut alla inlägg, ta med dem till Fujisans topp för att bränna dem. Det skulle vara som under studenten, när man pratade om att bränna allt man hade i sitt skåp ute på skolgården. Välkomna vuxenlivet med en ordentlig brasa liksom.
Men det blev inget bokbål då och inte något bloggbål nu. Mer storslaget än så här blir det alltså inte. Det känns bra att så många läst och kommenterat mina inlägg. Jag menar innehållsmässigt har det ju varit ganska fattigt. Mest trams om jag ska vara ärlig. Det kanske är just det som jag bidragit med - en massa bloggtrams eller blams, som jag kallar det. Blams... blamsigare kan det inte bli. Jag skäms lite för att jag 1. tror att min blogg bidragit med något och 2. att jag precis försökt beskriva mitt egetkonstruerade ord - blams.
Som sagt, nu är den här bloggen slut. Det hade varit kul att göra något spektakulärt som avslutning. Typ skriva ut alla inlägg, ta med dem till Fujisans topp för att bränna dem. Det skulle vara som under studenten, när man pratade om att bränna allt man hade i sitt skåp ute på skolgården. Välkomna vuxenlivet med en ordentlig brasa liksom.
Men det blev inget bokbål då och inte något bloggbål nu. Mer storslaget än så här blir det alltså inte. Det känns bra att så många läst och kommenterat mina inlägg. Jag menar innehållsmässigt har det ju varit ganska fattigt. Mest trams om jag ska vara ärlig. Det kanske är just det som jag bidragit med - en massa bloggtrams eller blams, som jag kallar det. Blams... blamsigare kan det inte bli. Jag skäms lite för att jag 1. tror att min blogg bidragit med något och 2. att jag precis försökt beskriva mitt egetkonstruerade ord - blams.
Hur som helst, jag är glad att så många har följt med ända till slutet. Tack!
Uppladdning.
Bästa bergsklättrarposen.
Fujifötter.
