14.6.2014

Fotbolls-vm har dragit igång. Det riktiga startskottet för japanerna är inte förrän imorgon med premiärmatch mot Elfenbenskusten. Men vm har liksom tassat fram i Tokyo under hela 2014, som ett bakgrundsbrus - omöjligt att filtrera bort men heller inget som har stört märkvärt. Till exempel: Donken har haft en evighetskampanj - burgare med fotbollsmönstrade bröd (varken jag eller L har provat än så jag kan inte rapportera om de verkligen smakar gräs, svett och tårar), Family Martanställda bär stolt landslagströjan på jobbet och på tunnelbanan har skrikiga schampo- och j-popureklamer till viss del byts ut mot lugnande blåa, vita och röda fotbollstoner. DiCaprio, med en Suntory on the rocks i handen, och Clooney, med Kirins senaste "gröna" öl i mungipan, syns nästan inte till längre utan nu är affischerna täckta med Honda och gänget.

Hur det än går i matchen imorgon tror jag att en riktig folkfest stundar. Det som talar emot är att matcherna spelas mitt i natten eller tidigt på morgon. Precis som under vm i Amerikat, så blir alltså festklädsen antagligen pyjamas. Matchprogrammet till trots - jag hoppas som sagt på folkfest. Ofta när Japan deltar i något internationellt jippo, då är det fest. Oavsett tidpunkt, oavsett resultat. Det spelar inte så stor roll vem som vinner. Det tänket ligger liksom i japanernas mentalitet.

Det verkar vara så generellt i Japan. Flera gånger när jag och L gått genom Yoyogi parken har vi tänkt "hur orkar de spela badminton i stormen?". Fjädern möter racket vid serven. Det är allt innan den blåser bort. Poäng efter poäng. Men aldrig några svordomar. Bara skratt, glädjerop och positiva bifall från motståndaren. Jag drar alla över en kam och påstår att japanerna helst ser att den som förlorar vinner. Den svagaste har alltid störst stöd.

Så har det faktiskt sett ut i min familj också. Under min uppväxt, och än idag, tar mamma alltid mitt parti eftersom jag är minst i familjen och därmed oftast förlorade (imperfekt) i diverse diskussioner och familjetävlingar. Det här kan till och med vara är en av anledningarna till att jag trivts så bra i Japan. Jag har inte tänkt på det tidigare med det måste ju handla om igenkänning.

För att visa mitt stöd för Japan funderar jag på att starta en svensk Japan-fanklubb. Med några engagerade deltagare, alltså jag och L, och ett par ramsor tror jag att det kan bli bra. Min plan är att låna och modifiera några svenska klassiker, som "vi är svenska fans allihopa" till "vi är svenska Japan-fans allihopa". Än så länge låter det lite krystat men med träning tror jag att vi kan bli tillräckligt snabba i munnen. Ett annat alternativ som jag tror på, eftersom vi är östgötar båda två, är att skriva om en av Peking Fanz trotjänare till: "Wäj löv jöu Japan, wäj döu. Wäj löv jöu Japan, wäj döu. Wäj löv jöu Japan wäj döu. Ååå Japan wäj löv jöu." För att få den rätta känslan har vi sen invigningen gått klädda i samurajblått i enighet med landslagets smeknamn - Samurai Blue.

Japanerna tror på sitt lag. De tror på guld. Blått guld. Jag tror att vi tar Brasilen i finalen med 2-1 (med reservation för att spelschemat inte tillåter det). Men det gör såklart inget om något annat lag vinner. Det blir roligt ändå.

 

 Samurai Blue!

6.6.2014

Jag ska försöka berätta om den försvunna tiden. Två inläggsfria månader och jag vet inte riktigt var jag ska börja.  Vardagen kanske. Den har kommit tillbaka efter en tid fylld med besök. L och jag pysslar återigen med sysslor som vilken annan japan-svensk gör. Senast, hos handlaren nere på hörnet, var vi på jakt efter våran vanliga goa tandkräm. Den var slut och vi fick ta en blåvit tub på chans. Den smakade precis som viss hudkräm luktar. Den smakade så mycket hudkrämslukt att vi ett tag trodde att det var idominsalva vi borstade gaddarna med. Men löddret talade emot.

Innan vardagen kom hann vi turista en del tillsammans med våra gäster. Under japanernas motsvarighet till påskveckan - golden week - åkte vi till Nikko. Vi besökte ännu fler tempel och hajkade vidare i Japans skogar och berg. Konceptet bakom golden week är att flera olika semesterdagar har slagits ihop till en röd vecka. En av dagarna är den gamla kungens födelsedag. Fattar ni vilket stöd Kalle Gurra 16 skulle kunna håva in om han införde att hans födelsedag blev röd i Sverige? Han har ju haft det lite motigt ett tag men jag tror att det här skulle kunna vara vändpunkten. Den nya sidan så att säga. Han skulle säkert inte ens behöva låna pengar av dig och mig längre. Folk skulle antagligen betala honom om han fixade det här. Han skulle till och med kunna överraska alla, positivt den här gången, om han bara vidareutvecklade konceptet - att låta alla framtida regenters födelsedagar bli röda. Inser ni storheten i det här systemet? 365 Bernadotte:er senare, alla med 7.5 hp i experimentplanering, och vi har ett återkommande friår. Det känns väl hållbart. Går det ens att tänka mer på framtidens generationer?

Åter till Japan. Den senaste veckan har varit djävulsvarm. Toppen nåddes i söndags med sköna 36 grader. Tokyo har potential för att vara en bra stad att uthärda en värmebölja i men vi chansade inte utan impulsbokade en minisemester till Hakone, två timmar utanför Tokyo.

Hakone är känt för tre saker: 1. sin natur, 2. svarta ägg och 3. onsen (traditionella japanska badhus).

Naturen var verkligen fin. Vi åkte piratbåt över en stilla sjö samtidigt som vi kunde njuta av utsikten över maffiga Fuji. I området finns även aktiva vulkaniska källor. De är ganska häftiga men de lockade inte lika mycket som de svarta äggen. Det är tradition att koka ägg i vulkaniska källor, där svavelkoncentration är hög. Det är så det går till i Hakone helt enkelt, inte mer med det. Skalen blir svarta och den härliga ägglukten framhävs.  Det sägs att ett svart ägg ska vara så nyttigt att livslängden förlängs med 5 år. Vi köpte fem för trettio spänn. Vi delade på ett och resten gav vi bort.

Den tredje punkten över Hakones toppaktiviteter, onsen, var nog det finaste på semestern. Vi badade tills vi fick russinfingrar. Det borde vara ett mått på livskvalité - russinfingrar. Många gånger är det en indikation på att jag mår som bäst. Det handlar inte bara om att bada i mineralrikt onsenvatten. I min mening är det även det högsta betyget en riktigt bra kräftskiva kan få. Jävlar vad fint det är att äta kräftor tills man får russinfingrar alltså. Det har jag gjort två gånger hittills och jag hoppas det blir fler. Det är klart att det finns mindre roliga saker också som kan resultera i skrynkliga fingertoppar. Ett kök fyllt med disk till exempel. Men det är enligt mig ett undantag.

Jag kommer in på sidospår hela tiden! Tandkrämssmak, kungen och russinfingrar. Flykt från ämnet, som Ingvar Storm hade sagt. Jag ger upp med att försöka redogöra för den senaste tiden i text. Det får bli ett par bilder som kompensation istället.

       
Helipadutsikt. Fågelkvinna.
Picnic i Shinjuku Gyoen.
 
 
 
 
Tempelbärarfestival.
Piratskepp.
Fuji san.

 
Ägg.
 Utomhusmuseum.
 Fotbad.