Då börjar vi bli tokyobor på riktigt. Egen lägenhet och ett sex månaders pendlingskort på Tokyos metro känns som två viktiga milstolpar. 23 kvadrataren, som vi precis flyttat in i, är större än väntat. Och flytten gick smidigt. Det enda som saknas är porslin och övriga kökstillbehör men det ska fixas till veckan.

 

Området vi bor i, Shirokanedai, verkar vara ett lugnt och trevligt område. "Posh" som L skulle ha sagt. Längs vägen till Shirokanedais tunnelbanestation - en promenad på fem minuter - går vi förbi åtminstonde fem restauranger av finare (eller i alla fall dyrare) slag och två chokladerior. Som tur är har vi inte bara en supermarket vid tunnelbanenedgången utan även en 100-yen store. Den senare är väldigt behändig för alla oss velare. Ska man gå på den billiga majskonserven eller festa på en dyrare variant? - 100 yen store löser biffen genom att ha samma pris på allt, från badrumsmattor till wasabipasta.

 

Apropå handling. Det har nämligen blivit ett vardagsproblem. Jag kan ta tvättmedel som exempel. Förpackningar här har nämligen väldigt mycket färg och en uppsjö av oförståliga tecken, oavsett produkt. Vi får helt enkelt lita på andra sinnen än synen när vi handlar. Vi klämmer, luktar och skakar samtidigt som vi lyssnar för att avgöra innehållet. Till slut kommer vi fram till att vi hittat tvättmedelshyllan. Vi tar en förpackning, som vi granskar noga och till vår glädje finns det en engelsk text. Det står något i stil med: Candy Laundry. Förvirringen är, återigen, total. Vad menas med Candy Laundry? Det slutar med att vi får ta ett färgglatt paket på chans, med endast japanska tecken, och hoppas på det bästa. En tröst är att vi ibland ser andra "västerlänningar" skaka mjölkpaket febrilt i hopp om att hitta yoghurten.

 

Slutsats - vi är inte några "riktiga" tokyobor. Men det kommer.

 

Eftersom vi inte har några bilder än så kommer här ett komplement. Det är en lista. Vad jag har tänkt är alltså att listan ska ersätta den rofyllda känsla som ett gemytligt bildspel kan inge. Vi får se om det lyckas. Här kommer min Topp Tre-lista över - är ni med? - artister som sjunger med bebisröst:

 

1. Fiona & Rebecca - eller Riona & Febecca som jag brukar kalla dem. Det moderna soundet och allt dunka dunka gör att bebisrösterna lätt försvinner. Men de finns där.

 

2. Passanger - med sin senaste hit "Let Her Go" har han blivit ett fräscht tillskott i genren.

 

3. Salem al Fakir - här behövs väl knappast någon förklaring.

 

Som bubblare vill jag nämna Joanna Newsom. Hade hon inte toppat min lista över artister som sjunger som Lisa Simpson hade hon varit given på bebislistan. Bebisrösterna går ju att lyssna på i Spotify om ni vill avgöra själva. Joanna Newsoms härliga harpamelodier har inte hittat dit än så jag bäddar in, som det så fint heter, ett youtubeklipp.

 

 

 

 

Iförrgår var det fest. L's b-day. Jag bjöd på skönsång, en färdigskalad satsumas och en himmelsk fruktdryck, allting på sängen och helt utan L's vetskap, precis som det ska vara på en 27-årsdag. Det kan låta som en knaper födelsedagsfrukost, jag vet, men till mitt försvar - 7-eleven är våran närbutik. Utbudet är inte detsamma som hos Handlar'n hemma direkt.

 

Efter lunch var det dags att för första gången, helt solo, göra entre på Tokyos tunnelbanesystem. Tidigare har mitt och L's kontinuerliga sammarbete funkat perfekt och vi har hoppat på och gått av rätt varje gång. Men nu skulle alltså L vara kvar på hotellet och jag skulle ha ett första möte med min mentor och våran gemensamma handledare  på universitet. Tre stationer. Jag hade planerat exakt hur jag skulle åka och studerat kartan i detalj för att hitta uppgången direkt till mitt campus i Hongo. Fel utgång lika med vilsen (gråtfärdig) svensk utbytestudent i Tokyo innerstad. Men jag klarade det! Med 35 minuter tillgodo till och med. Och mötet gick bra.

 

Väl hemma på hotellet kunde födelsedagsfesten fortsätta, lätt betonad av en envis jetlag. Men vid sjuhugget slog det om igen och energin återvände. Kalaset avslutades på en finfin resturang i Yoyogi. Japanskt öl, ingefärsdrink och premiärsakén avnjöts tillsammans med god japansk tapas (som kanske har ett finare namn, någon? Typ små-lättel?).

 

På söndagsmorgonen gjorde, återigen, den okontrollerbara jetlagen sig påmind. Både L och jag vaknade superpigga, klockan halv sju. Förtvivlade över sömnbristen bestämde vi oss för en morgonpromenad. Vissa sover bort jetlagen - vi promenerar. Vi tog sikte på det 634 meter höga Tokyo Sky Tree och klockan kvart över nio kunde vi vinka åt pyttefolket, 450 meter ned och häpna över Tokyos enorma geografiska spridning. Ironiskt nog så har vi jetlagen, som jag, möjligen oförtjänt, smutskastat rejält, att tacka för det.

 

ps 1. Om jag känner bloggläsare rätt så är bilder en viktig del av en lyckad blogg. Vi missade att få med oss usb-kabeln till kameran, men ni kan vara lugna. Det är en Nikon. Så det borde gå att lösa. Ni får nöja er med ett par mobilbilder så länge.

 

ps 2. Tack för alla fina kommentarer! Fortsätt så! Det underlättar en proffsbloggares liv. Jag märkte också att vissa av er var omedvetna om att jag fyllt glasögon. Det hände typ veckan innan jag fyllde blogg. Men det är fortfarande inte lika stort som att fylla moppe.  

 

ps 3. I hushållet, här i Japan, går jag nu under namnet BlondinPella.  

 

ps 4. Väntar ni, precis som jag, på ps 4?

Konbanwa Tokyo! 

 

De första orden är de viktigaste, det är de man kommer ihåg. Min öppningsfras väger väl inte riktig lika tungt som Brian Kernigans Hello World eller Neil Papworths Merry Christmas men den får duga. Nu gäller det ju bara att leverera matnyttiga texter med passande bilder så att alla blir nöjda. Och jag lovar, jag ska göra mitt bästa. 

 

Flyget från Arlanda gick som planerat. Mellanladdning i ett tokvarmt Doha för att 13 timmar senare landa på Narita International Airport. Där hoppade vi på ett tåg till centrala Tokyo och efter en kort taxitur var vi på hotellet. I den här tio kvadrataren stannar vi sju dagar innan vi uppgraderar oss till 23 kvadrat på tisdag. Det känns skönt att flytten inte sker i omvänd ordning. 

 

Jetlagen tillsammans med det oavbrutna varvandet mellan luftkonditionerad luft och inte luftkonditionerad luft har resulterat i att både jag och L är förkylda. Det är varmt här så det är svårt att undgå de ständiga temperaturskillnaderna. På hotellet har lösningen blivit att vi sätter AC:n på 24 grader. Det svalkar fortfarande en aning när vi kommer hem och värmechocken i korridoren blir inte så stor när vi ska ut. 

 

Inte så mycket att rapportera om än, det har ju bara gått ett dygn sen vi landade. Men jag tror att vi kommer att vara med om mycket. Redan på den första promenaden (bliavmedträsmaksturen som jag kallar den) hamnade vi av en slump vid Tokyos äldsta tempel, Sensoji templet. De gamla kvarteren runt templet är väldigt vackra och ett återbesök, på pigga ben, är redan planerat. Jag tycker att L's ord sammanfattar intrycket av Tokyo, så här långt, bra - Det är sjukt mycket Tokyo i Tokyo! Zlatanklass på den. 

 

För er som inte har förstått det än så kommer den här bloggen alltså att handla om P&L's äventyr i Japan. Men det är en blogg, inte en resedagbok vilket betyder att vissa ämnen kommer att ligga utanför resans ramar. På en blogg ska det vara diskussioner också. Kommentera på bara. Vi vill ju veta hur ni har det.

 

Vem vet, jag kanske sätter en trend trots allt. Klingar inte Konbanwa Grytgöl ganska bra också?