pltokyo.blogg.se - p&l i Tokyo

14.6.2014

Fotbolls-vm har dragit igång. Det riktiga startskottet för japanerna är inte förrän imorgon med premiärmatch mot Elfenbenskusten. Men vm har liksom tassat fram i Tokyo under hela 2014, som ett bakgrundsbrus - omöjligt att filtrera bort men heller inget som har stört märkvärt. Till exempel: Donken har haft en evighetskampanj - burgare med fotbollsmönstrade bröd (varken jag eller L har provat än så jag kan inte rapportera om de verkligen smakar gräs, svett och tårar), Family Martanställda bär stolt landslagströjan på jobbet och på tunnelbanan har skrikiga schampo- och j-popureklamer till viss del byts ut mot lugnande blåa, vita och röda fotbollstoner. DiCaprio, med en Suntory on the rocks i handen, och Clooney, med Kirins senaste "gröna" öl i mungipan, syns nästan inte till längre utan nu är affischerna täckta med Honda och gänget.

Hur det än går i matchen imorgon tror jag att en riktig folkfest stundar. Det som talar emot är att matcherna spelas mitt i natten eller tidigt på morgon. Precis som under vm i Amerikat, så blir alltså festklädsen antagligen pyjamas. Matchprogrammet till trots - jag hoppas som sagt på folkfest. Ofta när Japan deltar i något internationellt jippo, då är det fest. Oavsett tidpunkt, oavsett resultat. Det spelar inte så stor roll vem som vinner. Det tänket ligger liksom i japanernas mentalitet.

Det verkar vara så generellt i Japan. Flera gånger när jag och L gått genom Yoyogi parken har vi tänkt "hur orkar de spela badminton i stormen?". Fjädern möter racket vid serven. Det är allt innan den blåser bort. Poäng efter poäng. Men aldrig några svordomar. Bara skratt, glädjerop och positiva bifall från motståndaren. Jag drar alla över en kam och påstår att japanerna helst ser att den som förlorar vinner. Den svagaste har alltid störst stöd.

Så har det faktiskt sett ut i min familj också. Under min uppväxt, och än idag, tar mamma alltid mitt parti eftersom jag är minst i familjen och därmed oftast förlorade (imperfekt) i diverse diskussioner och familjetävlingar. Det här kan till och med vara är en av anledningarna till att jag trivts så bra i Japan. Jag har inte tänkt på det tidigare med det måste ju handla om igenkänning.

För att visa mitt stöd för Japan funderar jag på att starta en svensk Japan-fanklubb. Med några engagerade deltagare, alltså jag och L, och ett par ramsor tror jag att det kan bli bra. Min plan är att låna och modifiera några svenska klassiker, som "vi är svenska fans allihopa" till "vi är svenska Japan-fans allihopa". Än så länge låter det lite krystat men med träning tror jag att vi kan bli tillräckligt snabba i munnen. Ett annat alternativ som jag tror på, eftersom vi är östgötar båda två, är att skriva om en av Peking Fanz trotjänare till: "Wäj löv jöu Japan, wäj döu. Wäj löv jöu Japan, wäj döu. Wäj löv jöu Japan wäj döu. Ååå Japan wäj löv jöu." För att få den rätta känslan har vi sen invigningen gått klädda i samurajblått i enighet med landslagets smeknamn - Samurai Blue.

Japanerna tror på sitt lag. De tror på guld. Blått guld. Jag tror att vi tar Brasilen i finalen med 2-1 (med reservation för att spelschemat inte tillåter det). Men det gör såklart inget om något annat lag vinner. Det blir roligt ändå.

Samurai Blue!

6.6.2014

Jag ska försöka berätta om den försvunna tiden. Två inläggsfria månader och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Vardagen kanske. Den har kommit tillbaka efter en tid fylld med besök. L och jag pysslar återigen med sysslor som vilken annan japan-svensk gör. Senast, hos handlaren nere på hörnet, var vi på jakt efter våran vanliga goa tandkräm. Den var slut och vi fick ta en blåvit tub på chans. Den smakade precis som viss hudkräm luktar. Den smakade så mycket hudkrämslukt att vi ett tag trodde att det var idominsalva vi borstade gaddarna med. Men löddret talade emot.

Innan vardagen kom hann vi turista en del tillsammans med våra gäster. Under japanernas motsvarighet till påskveckan - golden week - åkte vi till Nikko. Vi besökte ännu fler tempel och hajkade vidare i Japans skogar och berg. Konceptet bakom golden week är att flera olika semesterdagar har slagits ihop till en röd vecka. En av dagarna är den gamla kungens födelsedag. Fattar ni vilket stöd Kalle Gurra 16 skulle kunna håva in om han införde att hans födelsedag blev röd i Sverige? Han har ju haft det lite motigt ett tag men jag tror att det här skulle kunna vara vändpunkten. Den nya sidan så att säga. Han skulle säkert inte ens behöva låna pengar av dig och mig längre. Folk skulle antagligen betala honom om han fixade det här. Han skulle till och med kunna överraska alla, positivt den här gången, om han bara vidareutvecklade konceptet - att låta alla framtida regenters födelsedagar bli röda. Inser ni storheten i det här systemet? 365 Bernadotte:er senare, alla med 7.5 hp i experimentplanering, och vi har ett återkommande friår. Det känns väl hållbart. Går det ens att tänka mer på framtidens generationer?

Åter till Japan. Den senaste veckan har varit djävulsvarm. Toppen nåddes i söndags med sköna 36 grader. Tokyo har potential för att vara en bra stad att uthärda en värmebölja i men vi chansade inte utan impulsbokade en minisemester till Hakone, två timmar utanför Tokyo.

Hakone är känt för tre saker: 1. sin natur, 2. svarta ägg och 3. onsen (traditionella japanska badhus).

Naturen var verkligen fin. Vi åkte piratbåt över en stilla sjö samtidigt som vi kunde njuta av utsikten över maffiga Fuji. I området finns även aktiva vulkaniska källor. De är ganska häftiga men de lockade inte lika mycket som de svarta äggen. Det är tradition att koka ägg i vulkaniska källor, där svavelkoncentration är hög. Det är så det går till i Hakone helt enkelt, inte mer med det. Skalen blir svarta och den härliga ägglukten framhävs. Det sägs att ett svart ägg ska vara så nyttigt att livslängden förlängs med 5 år. Vi köpte fem för trettio spänn. Vi delade på ett och resten gav vi bort.

Den tredje punkten över Hakones toppaktiviteter, onsen, var nog det finaste på semestern. Vi badade tills vi fick russinfingrar. Det borde vara ett mått på livskvalité - russinfingrar. Många gånger är det en indikation på att jag mår som bäst. Det handlar inte bara om att bada i mineralrikt onsenvatten. I min mening är det även det högsta betyget en riktigt bra kräftskiva kan få. Jävlar vad fint det är att äta kräftor tills man får russinfingrar alltså. Det har jag gjort två gånger hittills och jag hoppas det blir fler. Det är klart att det finns mindre roliga saker också som kan resultera i skrynkliga fingertoppar. Ett kök fyllt med disk till exempel. Men det är enligt mig ett undantag.

Jag kommer in på sidospår hela tiden! Tandkrämssmak, kungen och russinfingrar. Flykt från ämnet, som Ingvar Storm hade sagt. Jag ger upp med att försöka redogöra för den senaste tiden i text. Det får bli ett par bilder som kompensation istället.

Helipadutsikt. Fågelkvinna.

Picnic i Shinjuku Gyoen.

Tempelbärarfestival.

Piratskepp.

Fuji san.

Ägg.

Utomhusmuseum.

Fotbad.

Kommentarer (4)

3.4.2014

Den här frågan fick jag, L och syster Siri på vägen till en utsiktsplats på en kulle utanför Kyoto. Men det var inte utsikten över staden som lockade oss, och väldigt många andra turister, utan det var apor. Det kryllar nämligen av söta, och lite läskiga, vilda japanska makaker där. Aporna och turisterna lever i en slags symbios - hemleverans av nötter och frukt utbyts mot umgänge och in-på-livet-häng.

Det kan till en början låta som ett vanligt zoo men det finns en väsentlig skillnad - på den här djurparken är det turisterna som står bakom galler, bokstavligt. Det finns en bur (ett hus med gallerfönster) högst upp på kullen där turister kan mata aporna utan att bli rånade på annat än mat. Utanför den är det djurens lag som gäller. Om respekten någon gång brister tar det inte lång tid innan alla vet vem som är dam eller herre på täppan. Under tiden vi var där skötte sig alla, både människor och apor och vi slapp se några incidenter. Men jag tänker att det måste finnas ett antal glada makaker som fotar solnedgångar med fina nikonkameror eller som twittrar om livskriser och apskvaller på nya iPads i skogarna runt Kyoto. Oklart hur många bara. Inte lika många som det finns tempel i Kyoto kanske, men nästan.

Runt 2000 ska de vara, templen. Vi hann besöka två. Det ena var täckt i guld och det andra bestod av tusentals röda toriiportar uppställda efter varandra. Jag tror att de var till för att skapa en meditativ känsla utöver det vanliga. För mig var det snarare en annan häftig historisk plats med väldigt mycket turister. Det mesta i tempelstaden kretsar kring just historiska platser och turister. Det finns till exempel 17 världsarv inom Kyotos prefektur. Geishor springer runt i de smala och väldigt vackra gränderna i Japans gamla huvudstad, precis som på 1800-talet. De vi såg hade en hord av turister efter sig och det var med en stressad blick som de snabbt försvann in på ett tehus för att förbereda sig inför kvällens underhållning.

Om jag ska koppla min och L's tid här i Japan till historiska tidsperioder befinner vi oss just nu i en era av besök. Totalt fem pers kommer i april. Under renässansen, i juni/juli, kommer ytterligare fyra. Det är epoker som vi väntat på med spänning, ända sedan starten i september.

Som avslutning av det här inlägget kommer svaret på den inledande frågan. Som alltid - upp och ner.

18.3.2014

Mitt förhållande till tid är tudelat. Den läker de djupaste såren men den får mig också att glömma fina minnen som jag helst skulle ha med mig för alltid. I stunder när jag önskar att tiden kunde öka takten gör den istället det motsatta. När jag vill att den ska stå stilla, springer den sitt snabbaste.

Ett bra exempel på det är min tid här i Tokyo. Sex månader, som känns som ett par dagar, har blåst bort. Jag är knappt medveten om vad jag har varit med om och snart är det dags att vända hemåt. Och så tre veckor i Filippinerna. Borta, spårlöst! Nej, L och jag har tagit bilder så en del ledtrådar har vi. Och det blev både en lyckad och händelserik semester.

Vi umgicks med fina vänner i Manila. En annan storstad med helt andra förutsättningar än Tokyo. Korruptionshärvan i Göteborg för ett par år sedan får de svenska politikerna att framstå som helgon i jämförelse. Dessutom verkar samma skumma stil genomsyra större delar av landet. Vi fick en inblick i det när Kevin, en hotellägare på semesterön Coron, förklarade hur bygglovsprocessen gick till.

Men åter till semestern. Vi hajkade upp på Corons högsta berg. Det var en oplanerad vandring genom regnskog, stäpp och bambuskog. Det var Kevins favvoutflykt på ön och han lyckades sälja in den bra hos oss men jag tror inte att den var omskriven i särskilt många turistböcker. På inrådan från experten Kevin bestämde vi att börja tidigt för att försöka undvika den värsta hettan. Vi packade sex liter vatten för att inte bli uttorkade och vi kom iväg vid sju. Det hjälpte föga. Jag knallade på i jeansshorts och en senapsgul t-shirt eftersom vi inte fått med ordentliga träningskläder i semesterpackningen. Tishan, som till en början var Johnny's- färgad, skiftade snabbt nyans till Slotts grovkorniga. Väl uppe på toppen fick vi vända direkt eftersom varken vind eller skugga gick att hitta. Den efterlängtade och obligatoriska toppfikan fick istället avnjutas en bit ner på berget i skuggan av första bästa träd.

Det var en överraskande tung tur och både jag och L fick leta fram varsin vandringsstav för att klara vissa branta sluttningar. Med pinnen i hand kände jag mig som Mithrandir (alltså Gandalf för er som inte kan er alviska). L tyckte att våran vandring mest påminde om Sams och Frodos färd mot Mordor. Precis som dem kom vi hem helskinnade och med ett glatt humör nöjda över dagens bedrift.

Förutom äventyret på Corons bergssluttningar passade vi även på att snorkla en del. Utanför ön ligger flera japanska krigsfartyg som bombades av amerikanarna under andra världskriget. De är numera korallbeklädda och helt fantastiska att titta på. Det var som att simma i ett stort akvarium. Nemofiskar och andra färgglada djur omringade oss och undersökte oss nyfiket från topp till tå.

Vita stränder och turkost vatten i all ära men det som gjorde störst intryck på mig under snorkeldagen var turen tillbaka till hotellet. Tre kilometer i en tricycle (en moppe med stor sidovagn där två passagerare får plats) med regnummer 666. Till och med jag, som inte är en vidskeplig själ (jag lägger förstås inte nycklar på bord, jämför händer eller sätter volymen på TV:n till ett udda tal. Men det klassar jag snarare som sunt förnuft än vidskeplighet), fick puls av att åka med the beast. Hela vägen föreställde jag mig en filippinsk black-metalsångare, med långt svart hår och läderklädsel, bröla fram textrader som ride with me on Coron's tricycle 666. I musikvideon står hen på taket av en brinnande tricycle och härjar fram texten inför en förskräckt publik på Corons gator. Det var briljant.

Det är ju tyvärr inget som jag har på bild, mer än mentalt, i mitt eget huvud, men precis som med många andra saker hoppas jag att det är något som följer med mig under lång tid framöver. Jag ska dessutom försöka acceptera att tid är okontrollerbart. Det blir nog lättare att njuta av allt som händer då.

Fikastund. Snorkling.

Hajk.

Strandhäng.

8.2.2014

Jag hade ett samtal med min mormor igår på Skype. Vi pratade om hur startfältet i årets upplaga av Melodifestivalen verkade. Mamma och mormor hade förberett med en box vitt och laddade inför kvällen med 10:ans OS sändningar. Hon gillar inte ryssmaffian men OS är för roligt att avstå från, tycker hon. (Personligen tycker jag att Putin är Slutin och att IOK borde bli mer IOPK.) Vi pratade om allt möjligt och vi kom in på att hon var nyklippt. Webkamerorna gick igång och det såg bra ut. Hon kommenterade även min frisyr. Och på inrådan från mormor står det nu klart hur det här året kommer att klassificeras. Hockeyfrillaåret 2014 - "klipp dig absolut inte innan du kommer hem!" Hon är vis min mormor och för mig är hennes ord lag.

Första terminen på Todai är nu avklarad och nu stundar ett efterlängtat vårlov. De senaste veckorna har mest handlat om tentaplugg och förberedelser av diverse presentationer. Jag hade till exempel en inlevelsefull presentation om ishotell, surströmming och den svensk skärgården, på japanska, som ledde till att jag (och L) kan stoltsera med varsitt diplom i Japanese for Beginners - Level 0. Jorå, det känns bra. I höghus här är våning 1 lika med markplan men i språkkurser, där är japanerna inte lika generösa utan då startar man på nivå 0.

Självförtroendet får sig liksom en törn när jag kommer på att jag letar barnböcker med beteckningen L-0 på baksidan. Men mina japanskakunskaper ligger nog inte på en högre nivå. 0,1-0,2 max. L ligger däremot på en stabil etta. Vi upplever att japanska är ett språk som blir svårare ju mer vi lär oss. Jag skulle säga att jag peakade någon gång i oktober (någon kanske kommer ihåg L's hjälteinsats i tunnelbanekiosken). Då snackar vi 0,6, minst. Men sen har det gått utför.

Men mina uteblivna japanskakunskaper har istället gett plats för andra, minst lika viktiga lärdomar. Jag har till exempel blivit en jävel på att göra gröt. En och annan morgon tar jag dessutom en portion till frukost själv (om jag ska vara ärlig är det bara när muslin är slut och jag inte orkar gå till affären). Tomater går numera också bra. Framförallt körsbärstomater som har blivit en självklarhet i salladen. Gränsen går fortfarande vid mjöliga äpplen, som jag bara äter skalet och en millimeter fruktkött på innan L får ta över.

Annars då? Våren kom, såg och förlorade. Vårjackorna hängdes fram, L instagrammade blombilder och jag rapporterade om mesiga japanska vintrar över Skype till Stockholm. Men som sagt, våren förlorade. Det var som att Tokyos vädergudar bestämde sig för att sätta de där två kartiga svenskarna på plats rejält. Knytnävsstora snöflingor levererade njurslag på njurslag. Sen kom stormen. En klassiks mylning (eller mulning som vissa tror att det heter. HA! Inte där jag kommer ifrån!). Nu åker bussar och lastbilar runt med kedjor på däcken. Ljudet från dem har blivit ännu en anledning till att inte lämna 23 kvadrataren.

Jag får alltså fortsätta med gröt ett par dagar till. Men på måndag, då kastar även vi, precis som våren, in handduken. Vi lämnar storstan för en annan metropol - Manilla. Förhoppningsvis kan vi fylla på de tomma D-vitamindepåerna där. Jag kanske till och med kan komma fram till någon slags målsättning när det gäller nackhåret. Vilken stil ska jag köra på? Vad säger ni om Jagr. Är det för mainstream?

Jarmoir Jagr. Svärmormor Bibi Skywalker. Okänd.

Kommentarer (8)

10.1.2014

En och en halv vecka in på 2014 och jag har precis brutit ett nyårslöfte. Det var någon gång i slutet av 90-talet, typ årskiftet 98-99, som jag lovade mig själv att aldrig igen dricka kaffe. Jag tog det beslutet efter en halv kopp svart, som jag "avnjöt" till en repris av Agnetas nyårskarameller - ett av mina favvoprogram tillsammans med Fångarna på fortet. Jag kommer tydligt ihåg hur jag satt och kämpade med den där smörjan. Klunkarna blev mindre och mindre innan jag till slut fick ge upp. Det blev starten på en halvknackiga vaskningskarriär, som aldrig riktigt fick fart.

Men nu har det alltså hänt igen. Skillnaden den här gången var att jag hann dricka en och en halv kopp innan vaskningsreflexerna tog över. Anledningen var att jag, som sällan är morgontrött, hade en motig söndagsmorgon, som till råga på allt toppades med plugg. Jag satt framför datorn och nickade. L, som är expert på att snappa upp trötthetstecken hos mig, nappade direkt. Jag märkte inte hur, men helt plötsligt stod hon bredvid skrivbordet med en svart kopp snabbkaffe i näven, som hon vänligt höll fram med ett leende. Hon blinkade med ögonen och erbjöd sig att både värma och skumma mjölk till. Jag hade inte hjärta att avböja, som jag gjort tusentals gånger hittills i vårt förhållande. Jag tog muggen samtidigt som jag snällt, men bestämt, tackade nej till mjölken.

Det hjälpte mot tröttheten men jag är långt ifrån såld. Jag har alltid trott att pigghetskänslan som kaffe inger är placebo. Men nu tror jag snarare att det beror på rädsla. Pulsen gick upp, jag hörde ljud jag aldrig hört tidigare, som om jag hade fått en superkraft, och jag blev kall om händerna. Värmen tog sig aldrig ut till fingerspetsarna och en dag senare var jag fortfarande lätt darrig på hand. Till lunchen, fyra timmar efter intaget, frågade L om jag inte kunde "prata lite mindre eller i alla fall lite långsammare". Alltså motsattsen till hur det brukar låta. På natten drömde jag att Orvar Säfström tog med mig på en promenad. Vi pratade om livet och jag berättade att jag jobbat extra på en biograf i Malmö.

Allt det här skyller jag alltså kaffet för. Det här med drömmen var ju inte så farligt i sig. Det handlar mer om att jag faktiskt kommer ihåg en dröm - det händer en gång på två månader i vanliga fall. Nu sitter jag dessutom på nålar och väntar på nästa steg i processen. Kaffehuvudvärk och kaffemage - saker som kaffedrickarna pratar så glatt om men som jag bävar inför.

Som en motreaktion på den här händelsen har jag nu bestämt mig för att starta varje morgon med att dricka en kopp koffeinfritt te som heter "Bedtime". Till varje påse kommer ett unikt tips på hur man kan leva sitt liv lite bättre. Det har gjort att jag nu har tagit mod till mig och skrivit det som jag länge inte vågat erkänna. I morse stod det "Say the trouth" och jag har nu officiellt kommit ut som antikaffe.

31.12.2013

2013 har präglats av ett brev som jag fick för ganska precis ett år sedan. Det var i mellandagarna förra året som jag fick veta att jag blivit antagen till University of Tokyo. Det beskedet har faktiskt funnits i tankarna året ut. Och nu är det snart slut. Ja, året alltså. Domaren har ju inte blåst för halvtid här i Japan än.

Men 2013 kommer bli ett minnesvärt år. Jag ska inte ens försöka skriva en lång nyårskrönika om året som gick, men vissa saker går ju inte att utelämna. Sex svenhippor, en straffsvenhippa och tre bröllop - I say no more. L tycker att mitt minne är jämförbart med en guldfisks, men jag, till skillnad från många andra, glömmer aldrig en bra fest. Och vilka partaj det var.

Så Feståret 2013 blir snart 2014 och jag funderar på vilken stämpel det kommer att få. Sushiåret 2014? Bloggåret 2014? Troligast är väl att det blir Japanåret 2014 med tanke på att majoriteten av min och L's tid kommer att spenderas här. Det går ju liksom inte att blunda för. Jag önskar att jag kan komma på någon förskönande tagline bara. Som Truman Capotes gjorde till "Med kallt blod". Den boken hade aldrig varit så bra om den inte hade haft "en sann redogörelse för ett fyrdubbelt mord och dess följder" som tagline. Än så länge har jag inspirerats av en teetikett vi har här hemma: "Japanåret 2014 - to warm your heart". Jag vet inte, det kanske låter pretto.

I dagsläget lutar det tyvärr åt att det istället blir Förkylningsåret 2014. L ligger nerbäddad och jag har symptom av någon slags sympatiförkylning, som inte riktigt vill bryta ut. De storslagna nyårsplanerna har ställts in. Men vi hänger inte läpp för det. Jag drar mina "jag ska inte ... resten av det här året"-skämt och det känns som att det kommer bli en hellyckad kväll. Äppeldrycken med ciderkaraktär står redan på kylning och jag tror att Feståret 2013 återigen leverar. Men innan vi bjuder upp till årets sista fest blir det silverte med honung, för halsarna.

GOTT NYTT ÅR

ÖNSKAR

P & L i TOKYO

24.12.2013

Här kommer ett sista vykort ur Benjamin Syrsas samling. Vi har ätit julfrukost, öppnat julklappar, löst julkryss, gått en julpromenad, ätit jullunch, stekt 2 kilo julbullar, ätit julmiddag med vänner, sjungit julkaraoke samt julskypat med familjer. Nu är klockan 3.30 och det vi har kvar att göra för att fullborda den här julaftonen är att skicka en julhälsning till er alla.

GOD JUL

FRÅN

P & L i TOKYO

14.12.2013

Så här i vintertid är hemlängtan som störst.

Utan snö och kälke, släcker inte ens italienskt glühwein min jultörst.

Jag saknar att efter julklappar ivrigt få speja.
Tur är väl det att svt går att playa.

Där följer jag hedenhösarnas kollektiva familjevilja.
Jag har svårt för att paret Guillou i På spåret särskilja.

Så tack svt för klapparna du genom cyberrymden skänka.
Det får julkänslan i Tokyo att blänka.

I Tokyo är det de traditionella julsångerna som hägrar. Ofta med en twist. Det kan vara en upptempoversion av O helga natt eller någon annan julklassiker inspelad av ett j-popuband.

Vid närmare eftertanke, det är ju faktiskt inte så stor skillnad mot hemma. Jag tippar på att Christer S och Lotta E har spelat in ännu en julduett. Kanske Stilla natt, nummer 43 i ordningen och en av verserna är på engelska. Antagligen i en kyrka med gudomlig akustik och med stråkar som berör.

Är det bara jag som känner behovet av ny julmusik? Det jag saknar är en julrap med gangsterkänsla. Och det är just det som min inledande text är.

Tänk er att jag, kanske med en bak och framvänd keps, nästan lite argt rappar fram ovanstånde rader. MC L snurra skivor som aldrig förr samtidigt som hon beatboxar fram ett tungt komp, med julkänsla. Den här julmusiken är inte till för att beröra - den ska uppröra. Sanningen är ju inte alltid rolig att lyssna på, nåt som min hiphop-guru Timbuk hajjat. Men det gör musiken viktigare och intressantare - precis vad julmusiken behöver.

Italienskt glühwein

Kommentarer (4)

1.12.2013

Ett par gånger i veckan kollar jag statusen på JMAs hemsida, Japans motsvarighet till SMHI. Jag vill vara beredd på eventuella omställningar. Dessutom vill jag veta hur jag ska skydda mig mot oönskade väderfenomen. Vissa åtgärder är självklara: paraply mot regn, varma kläder mot kyla och att stanna inne om en tyfon skulle slå till.

Men när jag läste de kommande dagarnas varning blev jag helt ställd. Va fan, går det ens att skydda sig mot det här? tänkte jag.

Dry air.

Varningen, två futtiga ord skrivna på gul bakgrund, skapade hjärnspöken. Kan det vara farligt? Finns det något jag kan göra? Jag grubblade på det ett tag innan jag kom på att om det finns en lösning, så finns den här på bloggen. Jag vänder mig alltså till er, mina trogna läsare. Ni kan se det som ett digitalt rop på hjälp. Jag har inga förväntningar, så känn ingen press. Min bästa ide, som jag efter mycket om och men fick skrota, var att smörja in hela kroppen med Försvarets hudsalva. Det ryktas ju om att den ska hjälpa mot allt. Men ovissheten om vilket recept det japanska försvaret använder satte stopp för den tanken. Och risken för acne förstås.

Mount Jinba och kimono i dry air.

Frugan och gigantisk robot i dry air.

18.11.2013

Nu är det klart. L slipper tjugofyratimmarsresorna till Korea. Att jag skriver slipper beror inte på att Korea skulle vara ett tråkigt resmål, det är säkert jättefint där. Men nu är den långa visumprocessen äntligen klar och L slipper åka till Korea.

Trots Japans högteknologiska status inom många områden, från infrastruktur till toalettstolar, har visumprocessen varit fylld med pappersarbete och köande på Minatos kommunkontor. I Lonely Planetguiden om Tokyo står det att metropolen kan upplevas som en parallell till staden i Blade Runner. En framtidsstad fast på 80-talet.

Det kanske ligger något i det. Jag har till exempel aldrig varit med om uppvärmda toalettstolar med skjärtdusch eller termostater som berättar vilken temperatur jag ställt in duschvattnet på, någon annastans i världen. Det sistnämda kan inge en känsla som får mig att tänka på bakning. Ni vet, när det är dags att lösa upp jästen i bunken med 37 gradigt vatten - man ska inte uppleva någon temperaturförändring när man doppar lillfingret i vätskan. Precis så blir det när jag ställer in duschtemperaturen på 37 grader. Jag blir blöt, utan att märka det.

Det var en parentes. Men om jag väger samman de japanska samhällsstrukturerna och, i det här fallet visumprocessen, känns det snarare som att Tokyo är en framtidsstad fast på 1800-talet. Kvinnorna sköter hemmet - männen jobbar 12 timmar om dagen. Och att få ett visum tar dryga två månader.

Jag tycker det känns som ett gammaldags system. Men visumproblemet kanske inte är japanernas fel trots allt. Det är inte rättvist att skylla på förvirrade japaner som inte förstår att L's namn är oändligt. Eller så långt så att det inte får plats i passet i alla fall.

Som bonus till det här inlägget kommer en gif-animering när tjejen med Sveriges längsta namn äter en sallad.

Kommentarer (4)

9.11.2013

Tokyos gator kryllar av storstadskids. På morgnarna och eftermiddagarna ser jag en uppsjö av skoluniformsklädda småttingar som, precis som jag, är på väg till och från skolan. Vid varje rödljus, på L's och mina ganska frekventa promenader, är det minst en knatte som vi diskuterar oroligt - ska verkligen ett så litet barn vara nära en så trafikerad väg alldeles själv? Ibland har vi lust att, som ett par levande stödhjul, rycka tag i en vinglig minicyklist för att säkra färden. Då skulle vi dessutom kunna agera broms, en del av cyklandet som många inte verkar ha upptäckt än.

Jag vet inte om det är mängden barn i Tokyo eller det faktum att barnaskörden i vår närhet inom kort kommer att öka markant, som har gjort att namn på våra hypotetiska barn har blivit ett omdiskuterat tema i familjen Ö S. Det är säkert ett vanligt samtalsämne i de flesta, något så när, stabila förhållanden.

Men det kanske är någon där ute, som inte har en färdig lista att gå efter. Jag tänkte därför presentera mina och L's senaste tillskott i vår oskrivna namnlista. Som inspiration. De är, inte helt otippat, hämtade från den japanska kulturen. Influenserna och intrycken avspeglas i allt vi gör här, från blogginlägg till namnlistor. Namnen kom till oss efter att vi ätit en bit mat på ett fullproppat Shinkansen på väg mot Hiroshima.

Maki och Nigiri. Två könsneutrala namn. Känns inte det helt rätt i tiden? Ni kanske kan gissa vad vi hade som färdkost på tåget också. Nu, i skrivande stund, kan jag fylla på med: California Roll, könsneutralt och dubbelnamn i ett.

Jag och L vill dessutom önska lycka till, till alla som känner sig träffade. Vi ser fram emot att träffa alla nya männsikor när vi är tillbaka i Sverige. Vi håller tummarna för att det kommer vara en och annan Maki, Nigiri eller California Roll, som vi i framtiden kanske kommer att få barnvakta.

Kommentarer (8)

4.11.2013

Idag är en röd dag. En nationell semesterdag. Det har inneburit att den gångna helgen blev av längre typ. Det var som uppgjort att för första gången lämna tryggheten i Tokyo för en klassisk sightseeing i Japan.

I Hiroshima, en stad på historisk mark, planerade vi för tre utflykter. Dels en haik i nationalparken Sandan-kyo, ett besök på Hiroshima Peace Memorial Museum och en tripp till tempelön Miyajima.

Sandan-kyo var vackert. Bergsluttningarna var klädda i traditionella japanska höstfärger och vattnet i ravinen, som vi gick längs, var kristallklart. Kontrasten från intensiva Tokyo kunde inte varit tydligare. Storstadsljuden var bortblåsta. Trafiken, alla stora reklamskärmar och människorna var utbytta mot porlande vatten och prasslande löv. Underbart. Det enda som uteblev var mötet med den japanska krokodilen - salamandern, som tydligen ska vara vanligt förekommande i Sandan-kyo.

Trots att magkänslan sa att vi skulle stanna på hostelet, blev det ett besök på Hiroshima Peace Memorial Museum. Efter ett par ångestfyllda timmar knallade vi hem, lätt illamående och mörkrädda men ändå imponerade över hur staden lyckats återhämtat sig efter den totala utplåning som den utsattes för 1945. Inte en enda byggnad i Hiroshima är äldre än 68 år. Hemskt.

Templen på Miyajima är betydligt äldre. Den spektakulära röda välkomstporten, mitt ute i vattnet, ska vara ett av de vanligaste vykortsmotiven i Japan. Den "flytande" Torii-porten och alla templen i all ära, men det jag blev mest fascinerad över var de, tama, vilda hjortarna, som belamrat ön. Jag fick känslan av att de ägde stället. En låg precis utanför färjeterminalen. Det kändes som den hade koll på oss förvirrade turister. Om något hade hänt, hade den varit först på plats för att reda ut trubblet. Det hade inte förvånat mig om vi på vägen tillbaka hamnat bredvid en besvärad hjort, som klagade på att take awaykaffet från färjekiosken, som vanligt, var för varmt. För dem var det liksom det mest självklara i världen att vara där. Samtidigt kunde jag, av ansiktsuttrycken att dömma, förstå vad många tänkte - oh deer.

Sandan-kyo.

Miyajima.

21.10.2013

Japanska är ett svårt språk. Det går fort när japaner pratar och det är klurigt att urskilja orden från varandra. Dessutom måste L & jag bland annat lära oss vilka partiklar som ska användas när och om adjektiven är av i- eller na-typ. Att meningsuppbyggnaden liknar Yodas gör det inte enklare. En presentation av mig själv på japanska, dirketöversatt till svenska, skulle kunna se ut som något i stil med: Jag P är. Jag svensk är. Jag av Tokyo universitet en student är.

Lika svårt är det att läsa. Så länge orden är sammansatta av enbart japanska tecken, hiragana eller katakana, går det bra. Men så fort de kinesiska tecknen, kanji, blandas in blir det rappakalja. Vi kan läsa de två första stavelserna i en mening, sen bli bortdribblade i mitten av en kines, för att återigen komma in i matchen mot slutet. Sammantaget är meningen ifråga helt oförståelig. Fruktansvärt frustrerande för inlärningen.

Men då och då kan det bli ordning och reda i L's och mitt språkkaos. Den egenregisserade Rosetta Stonepjäsen, som vi är eviga huvudpersoner i och som lätt kan förknippas med ett radiodrama med låg budget från P4, kan ibland glänsa till. Som senast, när vi tog tunnelbanan till Roppongi för att gå på Mori Art Museum. L plockde upp ett tuggummipacket i tunnelbanekiosken, håller med ett leende upp det för biträdet och säger, med självsäker röst, utan darr Sumimasen, ikura desuka? Biträdet, som ställt in stämbanden på sin halvknackiga engelskafrekvens svarar förvånat: Hyakunijuu en desu. L ler ännu bredare än innan och säger A sodesuka samtidigt som hon räcker över 150 yen. När de 30 yenen i växel kommer avslutas scenen med att både L och biträdet bugar och säger, i tur och ordning, Arigatoo gozaimasu!

Skådespelarinsatsen får 5 av 5 i DN-Kultur. Det tragiska är att bara Plusmedlemarna kan läsa hela recensionen som avslutas med den intressanta frågeställningen: Om Yoda skulle prata på japanska, skulle orden hamna i rätt ordning för en svensk då?

Mori Art Museum.

Kommentarer (7)

15.10.2013

L och jag har det bra i Tokyo. Vi stormtrivs, som svt-metrologerna skulle ha sagt. Men det går ju inte att bara rapportera om allt bra som händer här. Tänk er ett Midsomer utan mord. Eller en medietränad kung. Hur tråkigt hade inte det varit? Jag tänker alltså redogöra för saker, som enligt mig, är riktigt tråkiga med Tokyo. Det går ut på att ni ska få en välbalanserad bild av Tokyo. Och för att ni inte ska tröttna på att läsa om oss i Glada Tokyogänget.

Rökning. På gatorna är det förbjudet att röka, förutom i vissa "rökrutor" som finns utspridda lite varstans. Så här långt är det ju ok. Det coola med rökning försvinner fort när det blir en gruppaktivitet, förknippat med en massa måsten. Problemet uppstår när vi lämnar gatorna och beger oss in i de lite mer civiliserade kretsarna - på kaféerna och restaurangerna. Det är grönt ljus att röka inne. Visst, det finns rökfria avdelningar på vissa ställen. Men det hjälper ungefär lika mycket som Elmanders skådespelstalang i hopp om att nå en VM-plats. Eftersom en rökfri del förväntas vara just rökfri, blir frustrationen vid middagsbordet enorm när den rökfria delen istället luktar gammal fimp.

Djur i bur. Det här är äckligt så jag beskriver det väldigt kort och fort. Tänk er att jag tar ett djupt andetag och bara rabblar nästa mening. Det finns butiker som har hundvalpar och kattungar, som sitter i jättesmå burar, i skyltfönstren runtom på stan och idéen är att man ska gå in och gosa eller fota och förhoppningsvis köpa en stackare (som inte särsklit många gör) innan man lämnar butiken med ett toppenhumör. Blä.

Mynt. 1, 5, 10, 50, 100 och 500. Det är de valörer som finns på mynten. Minsta sedeln är 1000-lappen. Det betyder att småskrapet, som jag kallar min myntsamling hemma, blir på en dag här, väldigt stor. Framför allt på grund av att den största delen av handeln sker med cash. Jeansfickorna är fyllda på en knapp vecka. Det är liksom ofrånkomligt. Om jag skulle låta en sverigedemokrat räkna hur mycket mina ihopsamlade japanska mynt (låt säga 796 yen på en dag) skulle bli i svenska kronor, skulle det antagligen hamna på runt 796 000 000 000 000 000 SEK. Det låter ju inte så dumt. Men enbart i mynt! Dra en gräns.

Som avslutning på det här ganska dramatiska inlägget tänkte jag komma med en passande lista. Min Topp Tre-lista över världens sämsta bandnamn. Det egendomliga är att alla tre även ingår i min lista över artister som förknippas med mjölk. Här kommer den:

1. The Milk Carton Kids - Simon & Garfunkel har fått två efterföljare som på sina ställen är bättre än mästarna. Det är tur att musiken håller den klass som den gör, för med det namnet skulle det ju kunna sluta hur som helst.

2. The Neutral Milk Hotel - med ett bättre bandnamn hade det amerikanska indierockbandet gått från ok till helt ok. Men jag drar mig för att söka på dem på Spotify.

3. Black Milk - kombinationen av rap och mjölkreferensen funkar inte för mig.

Det går ju inte att avsluta så här deppigt. Jag kompenserar med att avslöja det bästa bandnamnet, någonsin. The Pillisnorks. Tänk om Tomas Di Levas debutband hade överlevt. Jag tror hela musikbranchen hade sett annorlunda ut. Och om någon går i startabandtankar - undvik mjölkreferensen i bandnamnet.

12.10.2013

Två flugor i en smäll. L och jag betar av japanska kulturklassiker på löpande band. Igår blev ett inplanerat besök på en izakaya som slutade i ett impulsstopp på en karaokebar. Men jag tar det från början.

En japansk bar, eller izakaya som det heter här, är dit japaner går för att dricka saké och öl. Om ni vill få en känsla av hur atmosfären är, så skulle jag jämföra det med en sportbar med beiga inredningstoner, utan LCD-skärmar. Och då menar jag inte ett O'learys där bowlingklotens dans över banorna är det som fascinerar besökarna, utan en riktig brittisk sportbar. Med hulliganer. Fast utan slagsmål. Stämningen på en izakaya är konstant på topp - högljutt, glatt, och gemytligt.

Shun, min mentor från universitetet, hade bokat bord för 15 pers på en izakya i Iidabashi, ett par stationer innan Todaimae, där jag hoppar av varje morgon. Det var ett välkomstpartaj för alla nya studenter (och deras fruar) på Department of Urban Engineering. Jag, L, fyra thiländskor, en kille från Kina, en nepales och en peruan (inte marsvinet då alltså) tillsammans med fyra "locals" började med ett Kampai! för att sedan fortsätta med god mat och dryck. L och jag provade den första shashimin (sushi utan ris). Laxen och tonfisken gick bra, sen blev det svårtuggat. Besöket avslutades precis som det började med ett Kampai! Inte lika samstämmigt och praktfullt som öppningsskålen, men så ska det väl vara på ett välkomstparty.

På vägen mot tunnelbanan var vi ett par utbrytare, som kände att avslutet på kvällen kom aningens för tidigt. Ett par snabba ogenomtänkta ordväxlingar, som jag tror att jag, konstigt nog, var delaktig i, slutade med att jag, L, nepalesen, peruanen, Shun och en av "localsen" delade på ett karaokebås två trappor upp i ett köpcentrum i Iidabashi. Karaoke är japans kanske mest kända nationalsport. Karaoke är också den sport som jag känner mig mest obekväma med att utföra.

I alla fall innan igår. För det var skitkul! Vibbarna som skapades i det där båset är svåra att beskriva, så jag försöker inte ens. Men det gick väldigt lätt att lära känna tre främlingar plus att jag, som är usel på texter, lärde mig en hel del. Till exempel: visste ni att i introt till Lady G's Poker Face sjunger de "Mum mum mum ha"? Jag trodde ju att det var "Mum mum mum ma". Galet!

Kvällens höjdpunkt blev när Shun rev av Linkin Park's Numb. Storslaget. L's tolkning av Carly Rae Jepsens Call Me Maybe var en annan (hon tittade inte ens på texten, sången kom från hjärtat). Och jag måste ju, såklart, nämna min och L's hyllning till ABBA - S.O.S, med riktigt allsångskänsla.

Som ni märker, om jag och L fortsätter i den här takten kommer det snart inte att finnas många japanska kulturflugor kvar att smälla. Men det går ju att återuppleva dem, som tur är.

Välkomstpartaj.

Karaoke.

8.10.2013

Jag måste berätta om ett fenomen. Eller ska jag kalla det en teori kanske. Till en början kan det framstå som en mardröm, framför allt för en blyg svensk, men med de rätta handlagen kan det utmynna i ren vardagslyx. Det är inte rymdforskning eller kvantfysikens lagar jag kommer beskriva. Det mest troliga är att ni redan har hört om det från ett annat håll - någon måste ha tänkt på det här innan jag flyttade till Tokyo, för två veckor sedan.

Jag kallar det Tunnelbaneflygning.

Under rusningtrafik i Tokyos metro, alltså mellan klockan sju och nio på vardagsmorgnarna, är varje tunnelbanevagn fullproppad. Det betyder att när jag kliver på tåget i Shirokanedai för att ta mig till Todaimae - en tur på cirka 30 minuter - gör jag det ståendes, tätt intill väldigt många okända männsikor. Inledningsvis med ett besvärat humör, men det går över när jag inser att alla har det lika jävligt. Hur ska han få det här till vardagslyx, tänker ni.

Jo, (nu vill jag använda ordet ponera men jag låter bli eftersom jag inte vill låta för nördig. Mitt resonemang skulle tappa i trovärdighet då.) tänk er att jag lyckas ta mig till mitten av vagnen. Med ett par mjuka armbågar i kombination med några snabba breakdance steg, är det faktiskt möjligt. Precis innan dörrarna stängs och de sista resenärerna är på plats, ställer jag mig på tå. När tåget börjar rulla slappnar jag av.

De uppåtriktade krafterna som skapas från mina medpassagerare gör att mina fötter lättar från golvet och att jag, i ett maktlöst tillstånd, svävar fram i Tokyos tunnelbanesystem. Precis lika bångstyrigt som ålynglens resa med Golfströmmen till Europas kuster, hamnar jag på Todaimaes perrong, helt utan kraftansträngning. Jag får 30 minuters extra sömn innan skolan börjar. Jag kan rentav snooza och forsätta följa folkströmmen ut ur tåget, uppför de tre rulltrapporna, ut på gatan och in på mitt campus. Alltså ytterliggare sju till åtta minuters sömn till de redan intjänade 30.

Ni tänker säkert att det här är för bra för att vara sant och ja, ni har rätt. Det kommer aldrig bli verklighet av min tunnelbaneflygning eftersom jag, av princip, inte sover på kollektivtrafik.

På grund av min liknelse vill jag bara slå ett slag för ålarna. Ni som inte har slutat äta ål än, gör det! Läs om deras livsresa också. Det är fascinerande. Som en teaser kommer här första paragrafen om den europeiska ålen från Wikipedia:

"Europeisk ål (Anguilla anguilla), är en långsträckt fisk med säreget fortplantningsbeteende och uppskattat kött. Mycket lite är känt om ålens fortplantning och vandring men den leker och dör i Sargassohavet varpå den genomför en vandring tur och retur till Europa. Ålen kategoriseras globalt som akut hotad på grund av en dramatisk minskning av beståndet. Enligt vissa uppskattningar är beståndet nere på 1% av det på 1970-talet."

ps. Snart två veckor efter den här bloggens födelse har jag hittat en svarsknapp till de kommentarer ni skrivit. Jag betar av det som har skrivits hittills och nu kan ni ju fråga saker om det är något specifikt ni undrar. Smidigt som tusan.

Kommentarer (11)

4.10.2013

Nu har vi gjort det. Hittills har vi bara vankat förbi flera ställen och hattat runt, som småbarn i en godisbutik, utan att kunna bestämma oss. När vi verkligen har tittat skräcken i vitögat, har vi backat undan. Ivriga och lätt upphetsade har vi frågat oss själva: Ska vi köra? Vi måste ju testa någongång! Beslutsångesten och det orationella tänkandet har till slut ändå vunnit. Fram tills idag. Men det gick inte utan stöd. Vi vågade helt enkelt inte själva. Tillsammans med min mentor Shun, har vi idag ätit vår första sushi. Och tack Tokyo, för satan vad gott det var.

10 dagar tog det alltså innan modet besegrade vår allra största rädsla - att äta sushi i Tokyo. Fasan för att vi skulle göra fel eller att det inte skulle smaka som vi tänkt oss, som hemma, har tills nu, varit för stor. Både jag och L har hört skräckhistorier om tacos som inte smakar fredagsmys i Mexiko. Eller den italienska bolognesen som inte alls är lika krämig och god som mammas. Och tänk om sushi, som jag och L nästan har en sjuklig relation till, inte hade smakat som sushi. Vad hade vi gjort då? Packat väskorna och åkt hem? Nä, nu överdriver jag. Men tänk om!

Uhh, jag kan inte skriva om det mer. Det är en för jobbig tanke.

Men vi behöver alltså inte oroa oss längre. Precis som hemma har varje sushiätare här, sin egen snits. Vissa doppar bara fisken i sojan, andra hela nigirin. Vissa kör den hårda stilen med wasabi direkt på fisken, utan soja, och andra lägger ingefära på varje bit innan de åker in i munnen. Sushin kommer på rullband, så kallad kaiten-sushi (det finns á la cartesushi också men det är dyrare) och skillnaden är att fisken är pinfärsk. Den liksom smälter så fort den nuddar tungan. Och att grönt te serveras, som måltidsdryck, gratis.

Jag hade lovat mig själv att den här bloggen inte skulle bli en matblogg. Men nu funderar jag allvarligt på att skola om från P&L i Tokyo till S i Tokyo (alltså sushi). Tills jag har bestämt mig ska jag ut och äta en j#%!!& massa sushi.

Kaiten-sushi.

1.10.2013

Då börjar vi bli tokyobor på riktigt. Egen lägenhet och ett sex månaders pendlingskort på Tokyos metro känns som två viktiga milstolpar. 23 kvadrataren, som vi precis flyttat in i, är större än väntat. Och flytten gick smidigt. Det enda som saknas är porslin och övriga kökstillbehör men det ska fixas till veckan.

Området vi bor i, Shirokanedai, verkar vara ett lugnt och trevligt område. "Posh" som L skulle ha sagt. Längs vägen till Shirokanedais tunnelbanestation - en promenad på fem minuter - går vi förbi åtminstonde fem restauranger av finare (eller i alla fall dyrare) slag och två chokladerior. Som tur är har vi inte bara en supermarket vid tunnelbanenedgången utan även en 100-yen store. Den senare är väldigt behändig för alla oss velare. Ska man gå på den billiga majskonserven eller festa på en dyrare variant? - 100 yen store löser biffen genom att ha samma pris på allt, från badrumsmattor till wasabipasta.

Apropå handling. Det har nämligen blivit ett vardagsproblem. Jag kan ta tvättmedel som exempel. Förpackningar här har nämligen väldigt mycket färg och en uppsjö av oförståliga tecken, oavsett produkt. Vi får helt enkelt lita på andra sinnen än synen när vi handlar. Vi klämmer, luktar och skakar samtidigt som vi lyssnar för att avgöra innehållet. Till slut kommer vi fram till att vi hittat tvättmedelshyllan. Vi tar en förpackning, som vi granskar noga och till vår glädje finns det en engelsk text. Det står något i stil med: Candy Laundry. Förvirringen är, återigen, total. Vad menas med Candy Laundry? Det slutar med att vi får ta ett färgglatt paket på chans, med endast japanska tecken, och hoppas på det bästa. En tröst är att vi ibland ser andra "västerlänningar" skaka mjölkpaket febrilt i hopp om att hitta yoghurten.

Slutsats - vi är inte några "riktiga" tokyobor. Men det kommer.

Eftersom vi inte har några bilder än så kommer här ett komplement. Det är en lista. Vad jag har tänkt är alltså att listan ska ersätta den rofyllda känsla som ett gemytligt bildspel kan inge. Vi får se om det lyckas. Här kommer min Topp Tre-lista över - är ni med? - artister som sjunger med bebisröst:

1. Fiona & Rebecca - eller Riona & Febecca som jag brukar kalla dem. Det moderna soundet och allt dunka dunka gör att bebisrösterna lätt försvinner. Men de finns där.

2. Passanger - med sin senaste hit "Let Her Go" har han blivit ett fräscht tillskott i genren.

3. Salem al Fakir - här behövs väl knappast någon förklaring.

Som bubblare vill jag nämna Joanna Newsom. Hade hon inte toppat min lista över artister som sjunger som Lisa Simpson hade hon varit given på bebislistan. Bebisrösterna går ju att lyssna på i Spotify om ni vill avgöra själva. Joanna Newsoms härliga harpamelodier har inte hittat dit än så jag bäddar in, som det så fint heter, ett youtubeklipp.