Utan snö och kälke, släcker inte ens italienskt glühwein min jultörst.

Jag saknar att efter julklappar ivrigt få speja.
Tur är väl det att svt går att playa.

Där följer jag hedenhösarnas kollektiva familjevilja.
Jag har svårt för att paret Guillou i På spåret särskilja.

I Tokyo är det de traditionella julsångerna som hägrar. Ofta med en twist. Det kan vara en upptempoversion av O helga natt eller någon annan julklassiker inspelad av ett j-popuband.

Vid närmare eftertanke, det är ju faktiskt inte så stor skillnad mot hemma. Jag tippar på att Christer S och Lotta E har spelat in ännu en julduett. Kanske Stilla natt, nummer 43 i ordningen och en av verserna är på engelska. Antagligen i en kyrka med gudomlig akustik och med stråkar som berör.

Är det bara jag som känner behovet av ny julmusik? Det jag saknar är en julrap med gangsterkänsla. Och det är just det som min inledande text är.

Tänk er att jag, kanske med en bak och framvänd keps, nästan lite argt rappar fram ovanstånde rader. MC L snurra skivor som aldrig förr samtidigt som hon beatboxar fram ett tungt komp, med julkänsla. Den här julmusiken är inte till för att beröra - den ska uppröra. Sanningen är ju inte alltid rolig att lyssna på, nåt som min hiphop-guru Timbuk hajjat. Men det gör musiken viktigare och intressantare - precis vad julmusiken behöver.