Fotbolls-vm har dragit igång. Det riktiga startskottet för japanerna är inte förrän imorgon med premiärmatch mot Elfenbenskusten. Men vm har liksom tassat fram i Tokyo under hela 2014, som ett bakgrundsbrus - omöjligt att filtrera bort men heller inget som har stört märkvärt. Till exempel: Donken har haft en evighetskampanj - burgare med fotbollsmönstrade bröd (varken jag eller L har provat än så jag kan inte rapportera om de verkligen smakar gräs, svett och tårar), Family Martanställda bär stolt landslagströjan på jobbet och på tunnelbanan har skrikiga schampo- och j-popureklamer till viss del byts ut mot lugnande blåa, vita och röda fotbollstoner. DiCaprio, med en Suntory on the rocks i handen, och Clooney, med Kirins senaste "gröna" öl i mungipan, syns nästan inte till längre utan nu är affischerna täckta med Honda och gänget.

Hur det än går i matchen imorgon tror jag att en riktig folkfest stundar. Det som talar emot är att matcherna spelas mitt i natten eller tidigt på morgon. Precis som under vm i Amerikat, så blir alltså festklädsen antagligen pyjamas. Matchprogrammet till trots - jag hoppas som sagt på folkfest. Ofta när Japan deltar i något internationellt jippo, då är det fest. Oavsett tidpunkt, oavsett resultat. Det spelar inte så stor roll vem som vinner. Det tänket ligger liksom i japanernas mentalitet.

Det verkar vara så generellt i Japan. Flera gånger när jag och L gått genom Yoyogi parken har vi tänkt "hur orkar de spela badminton i stormen?". Fjädern möter racket vid serven. Det är allt innan den blåser bort. Poäng efter poäng. Men aldrig några svordomar. Bara skratt, glädjerop och positiva bifall från motståndaren. Jag drar alla över en kam och påstår att japanerna helst ser att den som förlorar vinner. Den svagaste har alltid störst stöd.

Så har det faktiskt sett ut i min familj också. Under min uppväxt, och än idag, tar mamma alltid mitt parti eftersom jag är minst i familjen och därmed oftast förlorade (imperfekt) i diverse diskussioner och familjetävlingar. Det här kan till och med vara är en av anledningarna till att jag trivts så bra i Japan. Jag har inte tänkt på det tidigare med det måste ju handla om igenkänning.

För att visa mitt stöd för Japan funderar jag på att starta en svensk Japan-fanklubb. Med några engagerade deltagare, alltså jag och L, och ett par ramsor tror jag att det kan bli bra. Min plan är att låna och modifiera några svenska klassiker, som "vi är svenska fans allihopa" till "vi är svenska Japan-fans allihopa". Än så länge låter det lite krystat men med träning tror jag att vi kan bli tillräckligt snabba i munnen. Ett annat alternativ som jag tror på, eftersom vi är östgötar båda två, är att skriva om en av Peking Fanz trotjänare till: "Wäj löv jöu Japan, wäj döu. Wäj löv jöu Japan, wäj döu. Wäj löv jöu Japan wäj döu. Ååå Japan wäj löv jöu." För att få den rätta känslan har vi sen invigningen gått klädda i samurajblått i enighet med landslagets smeknamn - Samurai Blue.

Japanerna tror på sitt lag. De tror på guld. Blått guld. Jag tror att vi tar Brasilen i finalen med 2-1 (med reservation för att spelschemat inte tillåter det). Men det gör såklart inget om något annat lag vinner. Det blir roligt ändå.