Mitt förhållande till tid är tudelat. Den läker de djupaste såren men den får mig också att glömma fina minnen som jag helst skulle ha med mig för alltid. I stunder när jag önskar att tiden kunde öka takten gör den istället det motsatta. När jag vill att den ska stå stilla, springer den sitt snabbaste.

Ett bra exempel på det är min tid här i Tokyo. Sex månader, som känns som ett par dagar, har blåst bort. Jag är knappt medveten om vad jag har varit med om och snart är det dags att vända hemåt. Och så tre veckor i Filippinerna. Borta, spårlöst! Nej, L och jag har tagit bilder så en del ledtrådar har vi. Och det blev både en lyckad och händelserik semester.

 

Vi umgicks med fina vänner i Manila. En annan storstad med helt andra förutsättningar än Tokyo. Korruptionshärvan i Göteborg för ett par år sedan får de svenska politikerna att framstå som helgon i jämförelse. Dessutom verkar samma skumma stil genomsyra större delar av landet. Vi fick en inblick i det när Kevin, en hotellägare på semesterön Coron, förklarade hur bygglovsprocessen gick till.

 

Men åter till semestern. Vi hajkade upp på Corons högsta berg. Det var en oplanerad vandring genom regnskog, stäpp och bambuskog. Det var Kevins favvoutflykt på ön och han lyckades sälja in den bra hos oss men jag tror inte att den var omskriven i särskilt många turistböcker. På inrådan från experten Kevin bestämde vi att börja tidigt för att försöka undvika den värsta hettan. Vi packade sex liter vatten för att inte bli uttorkade och vi kom iväg vid sju. Det hjälpte föga. Jag knallade på i jeansshorts och en senapsgul t-shirt eftersom vi inte fått med ordentliga träningskläder i semesterpackningen. Tishan, som till en början var Johnny's- färgad, skiftade snabbt nyans till Slotts grovkorniga. Väl uppe på toppen fick vi vända direkt eftersom varken vind eller skugga gick att hitta. Den efterlängtade och obligatoriska toppfikan fick istället avnjutas en bit ner på berget i skuggan av första bästa träd.

 

Det var en överraskande tung tur och både jag och L fick leta fram varsin vandringsstav för att klara vissa branta sluttningar. Med pinnen i hand kände jag mig som Mithrandir (alltså Gandalf för er som inte kan er alviska). L tyckte att våran vandring mest påminde om Sams och Frodos färd mot Mordor. Precis som dem kom vi hem helskinnade och med ett glatt humör nöjda över dagens bedrift.

 

Förutom äventyret på Corons bergssluttningar passade vi även på att snorkla en del. Utanför ön ligger flera japanska krigsfartyg som bombades av amerikanarna under andra världskriget. De är numera korallbeklädda och helt fantastiska att titta på. Det var som att simma i ett stort akvarium. Nemofiskar och andra färgglada djur omringade oss och undersökte oss nyfiket från topp till tå.

 

Vita stränder och turkost vatten i all ära men det som gjorde störst intryck på mig under snorkeldagen var turen tillbaka till hotellet. Tre kilometer i en tricycle (en moppe med stor sidovagn där två passagerare får plats) med regnummer 666. Till och med jag, som inte är en vidskeplig själ (jag lägger förstås inte nycklar på bord, jämför händer eller sätter volymen på TV:n till ett udda tal. Men det klassar jag snarare som sunt förnuft än vidskeplighet), fick puls av att åka med the beast. Hela vägen föreställde jag mig en filippinsk black-metalsångare, med långt svart hår och läderklädsel, bröla fram textrader som ride with me on Coron's tricycle 666. I musikvideon står hen på taket av en brinnande tricycle och härjar fram texten inför en förskräckt publik på Corons gator. Det var briljant.

Det är ju tyvärr inget som jag har på bild, mer än mentalt, i mitt eget huvud, men precis som med många andra saker hoppas jag att det är något som följer med mig under lång tid framöver. Jag ska dessutom försöka acceptera att tid är okontrollerbart. Det blir nog lättare att njuta av allt som händer då.

 Strandhäng.