Två flugor i en smäll. L och jag betar av japanska kulturklassiker på löpande band. Igår blev ett inplanerat besök på en izakaya som slutade i ett impulsstopp på en karaokebar. Men jag tar det från början.

 

En japansk bar, eller izakaya som det heter här, är dit japaner går för att dricka saké och öl. Om ni vill få en känsla av hur atmosfären är, så skulle jag jämföra det med en sportbar med beiga inredningstoner, utan LCD-skärmar. Och då menar jag inte ett O'learys där bowlingklotens dans över banorna är det som fascinerar besökarna, utan en riktig brittisk sportbar. Med hulliganer. Fast utan slagsmål. Stämningen på en izakaya är konstant på topp - högljutt, glatt, och gemytligt. 

 

Shun, min mentor från universitetet, hade bokat bord för 15 pers på en izakya i Iidabashi, ett par stationer innan Todaimae, där jag hoppar av varje morgon. Det var ett välkomstpartaj för alla nya studenter (och deras fruar) på Department of Urban Engineering. Jag, L, fyra thiländskor, en kille från Kina, en nepales och en peruan (inte marsvinet då alltså) tillsammans med fyra "locals" började med ett Kampai! för att sedan fortsätta med god mat och dryck. L och jag provade den första shashimin (sushi utan ris). Laxen och tonfisken gick bra, sen blev det svårtuggat. Besöket avslutades precis som det började med ett Kampai! Inte lika samstämmigt och praktfullt som öppningsskålen, men så ska det väl vara på ett välkomstparty.

 

På vägen mot tunnelbanan var vi ett par utbrytare, som kände att avslutet på kvällen kom aningens för tidigt. Ett par snabba ogenomtänkta ordväxlingar, som jag tror att jag, konstigt nog, var delaktig i, slutade med att jag, L, nepalesen, peruanen, Shun och en av "localsen" delade på ett karaokebås två trappor upp i ett köpcentrum i Iidabashi. Karaoke är japans kanske mest kända nationalsport. Karaoke är också den sport som jag känner mig mest obekväma med att utföra.

 

I alla fall innan igår. För det var skitkul! Vibbarna som skapades i det där båset är svåra att beskriva, så jag försöker inte ens. Men det gick väldigt lätt att lära känna tre främlingar plus att jag, som är usel på texter, lärde mig en hel del. Till exempel: visste ni att i introt till Lady G's Poker Face sjunger de "Mum mum mum ha"? Jag trodde ju att det var "Mum mum mum ma". Galet!

 

Kvällens höjdpunkt blev när Shun rev av Linkin Park's Numb. Storslaget. L's tolkning av Carly Rae Jepsens Call Me Maybe var en annan (hon tittade inte ens på texten, sången kom från hjärtat). Och jag måste ju, såklart, nämna min och L's hyllning till ABBA - S.O.S, med riktigt allsångskänsla.

 

Som ni märker, om jag och L fortsätter i den här takten kommer det snart inte att finnas många japanska kulturflugor kvar att smälla. Men det går ju att återuppleva dem, som tur är.