Nu är det klart. L slipper tjugofyratimmarsresorna till Korea. Att jag skriver slipper beror inte på att Korea skulle vara ett tråkigt resmål, det är säkert jättefint där. Men nu är den långa visumprocessen äntligen klar och L slipper åka till Korea.

 

Trots Japans högteknologiska status inom många områden, från infrastruktur till toalettstolar, har visumprocessen varit fylld med pappersarbete och köande på Minatos kommunkontor. I Lonely Planetguiden om Tokyo står det att metropolen kan upplevas som en parallell till staden i Blade Runner. En framtidsstad fast på 80-talet.

 

Det kanske ligger något i det. Jag har till exempel aldrig varit med om uppvärmda toalettstolar med skjärtdusch eller termostater som berättar vilken temperatur jag ställt in duschvattnet på, någon annastans i världen. Det sistnämda kan inge en känsla som får mig att tänka på bakning. Ni vet, när det är dags att lösa upp jästen i bunken med 37 gradigt vatten - man ska inte uppleva någon temperaturförändring när man doppar lillfingret i vätskan. Precis så blir det när jag ställer in duschtemperaturen på 37 grader. Jag blir blöt, utan att märka det. 

 

Det var en parentes. Men om jag väger samman de japanska samhällsstrukturerna och, i det här fallet visumprocessen, känns det snarare som att Tokyo är en framtidsstad fast på 1800-talet. Kvinnorna sköter hemmet - männen jobbar 12 timmar om dagen. Och att få ett visum tar dryga två månader.

 

Jag tycker det känns som ett gammaldags system. Men visumproblemet kanske inte är japanernas fel trots allt. Det är inte rättvist att skylla på förvirrade japaner som inte förstår att L's namn är oändligt. Eller så långt så att det inte får plats i passet i alla fall.

 

Som bonus till det här inlägget kommer en gif-animering när tjejen med Sveriges längsta namn äter en sallad.