Japanska är ett svårt språk. Det går fort när japaner pratar och det är klurigt att urskilja orden från varandra. Dessutom måste L & jag bland annat lära oss vilka partiklar som ska användas när och om adjektiven är av i- eller na-typ. Att meningsuppbyggnaden liknar Yodas gör det inte enklare. En presentation av mig själv på japanska, dirketöversatt till svenska, skulle kunna se ut som något i stil med: Jag P är. Jag svensk är. Jag av Tokyo universitet en student är.

 

Lika svårt är det att läsa. Så länge orden är sammansatta av enbart japanska tecken, hiragana eller katakana, går det bra. Men så fort de kinesiska tecknen, kanji, blandas in blir det rappakalja. Vi kan läsa de två första stavelserna i en mening, sen bli bortdribblade i mitten av en kines, för att återigen komma in i matchen mot slutet. Sammantaget är meningen ifråga helt oförståelig. Fruktansvärt frustrerande för inlärningen. 

 

Men då och då kan det bli ordning och reda i L's och mitt språkkaos. Den egenregisserade Rosetta Stonepjäsen, som vi är eviga huvudpersoner i och som lätt kan förknippas med ett radiodrama med låg budget från P4, kan ibland glänsa till. Som senast, när vi tog tunnelbanan till Roppongi för att gå på Mori Art Museum. L plockde upp ett tuggummipacket i tunnelbanekiosken, håller med ett leende upp det för biträdet och säger, med självsäker röst, utan darr Sumimasen, ikura desuka? Biträdet, som ställt in stämbanden på sin halvknackiga engelskafrekvens svarar förvånat: Hyakunijuu en desu. L ler ännu bredare än innan och säger A sodesuka samtidigt som hon räcker över 150 yen. När de 30 yenen i växel kommer avslutas scenen med att både L och biträdet bugar och säger, i tur och ordning, Arigatoo gozaimasu!

 

Skådespelarinsatsen får 5 av 5 i DN-Kultur. Det tragiska är att bara Plusmedlemarna kan läsa hela recensionen som avslutas med den intressanta frågeställningen: Om Yoda skulle prata på japanska, skulle orden hamna i rätt ordning för en svensk då?