4.11.2013
Idag är en röd dag. En nationell semesterdag. Det har inneburit att den gångna helgen blev av längre typ. Det var som uppgjort att för första gången lämna tryggheten i Tokyo för en klassisk sightseeing i Japan.
I Hiroshima, en stad på historisk mark, planerade vi för tre utflykter. Dels en haik i nationalparken Sandan-kyo, ett besök på Hiroshima Peace Memorial Museum och en tripp till tempelön Miyajima.
Sandan-kyo var vackert. Bergsluttningarna var klädda i traditionella japanska höstfärger och vattnet i ravinen, som vi gick längs, var kristallklart. Kontrasten från intensiva Tokyo kunde inte varit tydligare. Storstadsljuden var bortblåsta. Trafiken, alla stora reklamskärmar och människorna var utbytta mot porlande vatten och prasslande löv. Underbart. Det enda som uteblev var mötet med den japanska krokodilen - salamandern, som tydligen ska vara vanligt förekommande i Sandan-kyo.
Trots att magkänslan sa att vi skulle stanna på hostelet, blev det ett besök på Hiroshima Peace Memorial Museum. Efter ett par ångestfyllda timmar knallade vi hem, lätt illamående och mörkrädda men ändå imponerade över hur staden lyckats återhämtat sig efter den totala utplåning som den utsattes för 1945. Inte en enda byggnad i Hiroshima är äldre än 68 år. Hemskt.
Templen på Miyajima är betydligt äldre. Den spektakulära röda välkomstporten, mitt ute i vattnet, ska vara ett av de vanligaste vykortsmotiven i Japan. Den "flytande" Torii-porten och alla templen i all ära, men det jag blev mest fascinerad över var de, tama, vilda hjortarna, som belamrat ön. Jag fick känslan av att de ägde stället. En låg precis utanför färjeterminalen. Det kändes som den hade koll på oss förvirrade turister. Om något hade hänt, hade den varit först på plats för att reda ut trubblet. Det hade inte förvånat mig om vi på vägen tillbaka hamnat bredvid en besvärad hjort, som klagade på att take awaykaffet från färjekiosken, som vanligt, var för varmt. För dem var det liksom det mest självklara i världen att vara där. Samtidigt kunde jag, av ansiktsuttrycken att dömma, förstå vad många tänkte - oh deer.
I Hiroshima, en stad på historisk mark, planerade vi för tre utflykter. Dels en haik i nationalparken Sandan-kyo, ett besök på Hiroshima Peace Memorial Museum och en tripp till tempelön Miyajima.
Sandan-kyo var vackert. Bergsluttningarna var klädda i traditionella japanska höstfärger och vattnet i ravinen, som vi gick längs, var kristallklart. Kontrasten från intensiva Tokyo kunde inte varit tydligare. Storstadsljuden var bortblåsta. Trafiken, alla stora reklamskärmar och människorna var utbytta mot porlande vatten och prasslande löv. Underbart. Det enda som uteblev var mötet med den japanska krokodilen - salamandern, som tydligen ska vara vanligt förekommande i Sandan-kyo.
Trots att magkänslan sa att vi skulle stanna på hostelet, blev det ett besök på Hiroshima Peace Memorial Museum. Efter ett par ångestfyllda timmar knallade vi hem, lätt illamående och mörkrädda men ändå imponerade över hur staden lyckats återhämtat sig efter den totala utplåning som den utsattes för 1945. Inte en enda byggnad i Hiroshima är äldre än 68 år. Hemskt.
Templen på Miyajima är betydligt äldre. Den spektakulära röda välkomstporten, mitt ute i vattnet, ska vara ett av de vanligaste vykortsmotiven i Japan. Den "flytande" Torii-porten och alla templen i all ära, men det jag blev mest fascinerad över var de, tama, vilda hjortarna, som belamrat ön. Jag fick känslan av att de ägde stället. En låg precis utanför färjeterminalen. Det kändes som den hade koll på oss förvirrade turister. Om något hade hänt, hade den varit först på plats för att reda ut trubblet. Det hade inte förvånat mig om vi på vägen tillbaka hamnat bredvid en besvärad hjort, som klagade på att take awaykaffet från färjekiosken, som vanligt, var för varmt. För dem var det liksom det mest självklara i världen att vara där. Samtidigt kunde jag, av ansiktsuttrycken att dömma, förstå vad många tänkte - oh deer.
Sandan-kyo.
Miyajima.