L och jag har det bra i Tokyo. Vi stormtrivs, som svt-metrologerna skulle ha sagt. Men det går ju inte att bara rapportera om allt bra som händer här. Tänk er ett Midsomer utan mord. Eller en medietränad kung. Hur tråkigt hade inte det varit? Jag tänker alltså redogöra för saker, som enligt mig, är riktigt tråkiga med Tokyo. Det går ut på att ni ska få en välbalanserad bild av Tokyo. Och för att ni inte ska tröttna på att läsa om oss i Glada Tokyogänget.

 

Rökning. På gatorna är det förbjudet att röka, förutom i vissa "rökrutor" som finns utspridda lite varstans. Så här långt är det ju ok. Det coola med rökning försvinner fort när det blir en gruppaktivitet, förknippat med en massa måsten. Problemet uppstår när vi lämnar gatorna och beger oss in i de lite mer civiliserade kretsarna - på kaféerna och restaurangerna. Det är grönt ljus att röka inne. Visst, det finns rökfria avdelningar på vissa ställen. Men det hjälper ungefär lika mycket som Elmanders skådespelstalang i hopp om att nå en VM-plats. Eftersom en rökfri del förväntas vara just rökfri, blir frustrationen vid middagsbordet enorm när den rökfria delen istället luktar gammal fimp.

 

 

Mynt. 1, 5, 10, 50, 100 och 500. Det är de valörer som finns på mynten. Minsta sedeln är 1000-lappen. Det betyder att småskrapet, som jag kallar min myntsamling hemma, blir på en dag här, väldigt stor. Framför allt på grund av att den största delen av handeln sker med cash. Jeansfickorna är fyllda på en knapp vecka. Det är liksom ofrånkomligt. Om jag skulle låta en sverigedemokrat räkna hur mycket mina ihopsamlade japanska mynt (låt säga 796 yen på en dag) skulle bli i svenska kronor, skulle det antagligen hamna på runt 796 000 000 000 000 000 SEK. Det låter ju inte så dumt. Men enbart i mynt! Dra en gräns. 

 

Som avslutning på det här ganska dramatiska inlägget tänkte jag komma med en passande lista. Min Topp Tre-lista över världens sämsta bandnamn. Det egendomliga är att alla tre även ingår i min lista över artister som förknippas med mjölk. Här kommer den:

 

1. The Milk Carton Kids - Simon & Garfunkel har fått två efterföljare som på sina ställen är bättre än mästarna. Det är tur att musiken håller den klass som den gör, för med det namnet skulle det ju kunna sluta hur som helst. 

 

2. The Neutral Milk Hotel - med ett bättre bandnamn hade det amerikanska indierockbandet gått från ok till helt ok. Men jag drar mig för att söka på dem på Spotify. 

 

3. Black Milk - kombinationen av rap och mjölkreferensen funkar inte för mig. 

 

Det går ju inte att avsluta så här deppigt. Jag kompenserar med att avslöja det bästa bandnamnet, någonsin. The Pillisnorks. Tänk om Tomas Di Levas debutband hade överlevt. Jag tror hela musikbranchen hade sett annorlunda ut. Och om någon går i startabandtankar - undvik mjölkreferensen i bandnamnet.