En och en halv vecka in på 2014 och jag har precis brutit ett nyårslöfte. Det var någon gång i slutet av 90-talet, typ årskiftet 98-99, som jag lovade mig själv att aldrig igen dricka kaffe. Jag tog det beslutet efter en halv kopp svart, som jag "avnjöt" till en repris av Agnetas nyårskarameller - ett av mina favvoprogram tillsammans med Fångarna på fortet. Jag kommer tydligt ihåg hur jag satt och kämpade med den där smörjan. Klunkarna blev mindre och mindre innan jag till slut fick ge upp. Det blev starten på en halvknackiga vaskningskarriär, som aldrig riktigt fick fart. 

 

Men nu har det alltså hänt igen. Skillnaden den här gången var att jag hann dricka en och en halv kopp innan vaskningsreflexerna tog över. Anledningen var att jag, som sällan är morgontrött, hade en motig söndagsmorgon, som till råga på allt toppades med plugg. Jag satt framför datorn och nickade. L, som är expert på att snappa upp trötthetstecken hos mig, nappade direkt. Jag märkte inte hur, men helt plötsligt stod hon bredvid skrivbordet med en svart kopp snabbkaffe i näven, som hon vänligt höll fram med ett leende. Hon blinkade med ögonen och erbjöd sig att både värma och skumma mjölk till. Jag hade inte hjärta att avböja, som jag gjort tusentals gånger hittills i vårt förhållande. Jag tog muggen samtidigt som jag snällt, men bestämt, tackade nej till mjölken.

 

Det hjälpte mot tröttheten men jag är långt ifrån såld. Jag har alltid trott att pigghetskänslan som kaffe inger är placebo. Men nu tror jag snarare att det beror på rädsla. Pulsen gick upp, jag hörde ljud jag aldrig hört tidigare, som om jag hade fått en superkraft, och jag blev kall om händerna. Värmen tog sig aldrig ut till fingerspetsarna och en dag senare var jag fortfarande lätt darrig på hand. Till lunchen, fyra timmar efter intaget, frågade L om jag inte kunde "prata lite mindre eller i alla fall lite långsammare". Alltså motsattsen till hur det brukar låta. På natten drömde jag att Orvar Säfström tog med mig på en promenad. Vi pratade om livet och jag berättade att jag jobbat extra på en biograf i Malmö. 

 

Allt det här skyller jag alltså kaffet för. Det här med drömmen var ju inte så farligt i sig. Det handlar mer om att jag faktiskt kommer ihåg en dröm - det händer en gång på två månader i vanliga fall. Nu sitter jag dessutom på nålar och väntar på nästa steg i processen. Kaffehuvudvärk och kaffemage - saker som kaffedrickarna pratar så glatt om men som jag bävar inför.

 

Som en motreaktion på den här händelsen har jag nu bestämt mig för att starta varje morgon med att dricka en kopp koffeinfritt te som heter "Bedtime". Till varje påse kommer ett unikt tips på hur man kan leva sitt liv lite bättre. Det har gjort att jag nu har tagit mod till mig och skrivit det som jag länge inte vågat erkänna. I morse stod det "Say the trouth" och jag har nu officiellt kommit ut som antikaffe.