Nu har vi gjort det. Hittills har vi bara vankat förbi flera ställen och hattat runt, som småbarn i en godisbutik, utan att kunna bestämma oss. När vi verkligen har tittat skräcken i vitögat, har vi backat undan. Ivriga och lätt upphetsade har vi frågat oss själva: Ska vi köra? Vi måste ju testa någongång! Beslutsångesten och det orationella tänkandet har till slut ändå vunnit. Fram tills idag. Men det gick inte utan stöd. Vi vågade helt enkelt inte själva. Tillsammans med min mentor Shun, har vi idag ätit vår första sushi. Och tack Tokyo, för satan vad gott det var.

 

10 dagar tog det alltså innan modet besegrade vår allra största rädsla - att äta sushi i Tokyo. Fasan för att vi skulle göra fel eller att det inte skulle smaka som vi tänkt oss, som hemma, har tills nu, varit för stor. Både jag och L har hört skräckhistorier om tacos som inte smakar fredagsmys i Mexiko. Eller den italienska bolognesen som inte alls är lika krämig och god som mammas. Och tänk om sushi, som jag och L nästan har en sjuklig relation till, inte hade smakat som sushi. Vad hade vi gjort då? Packat väskorna och åkt hem? Nä, nu överdriver jag. Men tänk om!

 

Uhh, jag kan inte skriva om det mer. Det är en för jobbig tanke.

 

Men vi behöver alltså inte oroa oss längre. Precis som hemma har varje sushiätare här, sin egen snits. Vissa doppar bara fisken i sojan, andra hela nigirin. Vissa kör den hårda stilen med wasabi direkt på fisken, utan soja, och andra lägger ingefära på varje bit innan de åker in i munnen. Sushin kommer på rullband, så kallad kaiten-sushi (det finns á la cartesushi också men det är dyrare) och skillnaden är att fisken är pinfärsk. Den liksom smälter så fort den nuddar tungan. Och att grönt te serveras, som måltidsdryck, gratis.

 

Jag hade lovat mig själv att den här bloggen inte skulle bli en matblogg. Men nu funderar jag allvarligt på att skola om från P&L i Tokyo till S i Tokyo (alltså sushi). Tills jag har bestämt mig ska jag ut och äta en j#%!!& massa sushi.

 

 Kaiten-sushi.