Jag måste berätta om ett fenomen. Eller ska jag kalla det en teori kanske. Till en början kan det framstå som en mardröm, framför allt för en blyg svensk, men med de rätta handlagen kan det utmynna i ren vardagslyx. Det är inte rymdforskning eller kvantfysikens lagar jag kommer beskriva. Det mest troliga är att ni redan har hört om det från ett annat håll - någon måste ha tänkt på det här innan jag flyttade till Tokyo, för två veckor sedan.

 

Jag kallar det Tunnelbaneflygning.

 

Under rusningtrafik i Tokyos metro, alltså mellan klockan sju och nio på vardagsmorgnarna, är varje tunnelbanevagn fullproppad. Det betyder att när jag kliver på tåget i Shirokanedai för att ta mig till Todaimae - en tur på cirka 30 minuter -  gör jag det ståendes, tätt intill väldigt många okända männsikor. Inledningsvis med ett besvärat humör, men det går över när jag inser att alla har det lika jävligt. Hur ska han få det här till vardagslyx, tänker ni. 

 

Jo, (nu vill jag använda ordet ponera men jag låter bli eftersom jag inte vill låta för nördig. Mitt resonemang skulle tappa i trovärdighet då.) tänk er att jag lyckas ta mig till mitten av vagnen. Med ett par mjuka armbågar i kombination med några snabba breakdance steg, är det faktiskt möjligt. Precis innan dörrarna stängs och de sista resenärerna är på plats, ställer jag mig på tå. När tåget börjar rulla slappnar jag av.

 

De uppåtriktade krafterna som skapas från mina medpassagerare gör att mina fötter lättar från golvet och att jag, i ett maktlöst tillstånd, svävar fram i Tokyos tunnelbanesystem. Precis lika bångstyrigt som ålynglens resa med Golfströmmen till Europas kuster, hamnar jag på Todaimaes perrong, helt utan kraftansträngning. Jag får 30 minuters extra sömn innan skolan börjar. Jag kan rentav snooza och forsätta följa folkströmmen ut ur tåget, uppför de tre rulltrapporna, ut på gatan och in på mitt campus. Alltså ytterliggare sju till åtta minuters sömn till de redan intjänade 30.

 

Ni tänker säkert att det här är för bra för att vara sant och ja, ni har rätt. Det kommer aldrig bli verklighet av min tunnelbaneflygning eftersom jag, av princip, inte sover på kollektivtrafik.

 

På grund av min liknelse vill jag bara slå ett slag för ålarna. Ni som inte har slutat äta ål än, gör det! Läs om deras livsresa också. Det är fascinerande. Som en teaser kommer här första paragrafen om den europeiska ålen från Wikipedia:

 

 

ps. Snart två veckor efter den här bloggens födelse har jag hittat en svarsknapp till de kommentarer ni skrivit. Jag betar av det som har skrivits hittills och nu kan ni ju fråga saker om det är något specifikt ni undrar. Smidigt som tusan.